Det finns många bra barnfilmer, men om man ställer lite krav på dem, som att allt inte ska vara gammalt - Pippi, Mumin, Balthazar, Laban - och att huvudkaraktärerna inte bara ska vara pojkar - Nicke Nyfiken, Thomas tåget, Postis-Per, Alfons, Karlsson på taket - så blir det genast svårare.
Men Ponyo är bra.
Jag fick den i julklapp av lillesystern.
Den är ovanligt bra tycker både jag och Sally.
Filmen är från Japan och handlar om en liten flicka som lever i havet men vill bli människa.
Hon träffar en människopojke och de blir vänner.
Pojken har en mamma, så ovanligt cool för att vara mamma på film. Inte cool som i rockstjärna, hon jobbar på ålderdomshem (vilket känns befriande bara det), utan cool som i att hon blir arg på riktigt, inte uppgivet ledsen. Hon är modig när det stormar, kör bil som en racerförare och med självklarhet öppnar hon sitt hem för den nya lilla vännen.
Ja det finns mycket fint i Ponyo, inte minst vänskapen mellan de små barnen.
All bra barnfilm är uppenbarligen inte gjord på 70-talet, tack och lov!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar