Jag trodde väl inte precis att mitt barn skulle prata gotländska. Men jag är ändå lite förvånad över kraften i diftongerna.
I dag kunde jag inte låta bli att rätta en gång. Jag vet det är lönlöst, och att man inte ska störa talutvecklingen, men det var en reflex, omöjlig att stoppa.
- Mamma, kan due ta bouken.
- Det heter bok Sally.
- Näe. Bouk.
Och sen i nästa mening:
- Måur du brau mamma?
Jo, absolut. Bara lite diftongchockad.
måndag 31 oktober 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men det är gulligt! Jag trodde innan Alice började prata att jag skulle tycka det var hemskt. Men diftongerna förgylls av munnen de kommer ut genom. Jag misstänker att hela vår dagispersonal är från Bjuv, för den lilla säger ett väldigt diskinkt "byssen" när vi andra säger bussen.
SvaraRaderaGulligt. Hm. Okej då.
SvaraRaderaI morse var det så extremt att det kändes det som att Sally skämtade aprilo med mig. För hon sa "Jooe" och "Naaeee" och så skrattade hon jättemycket helt ointresserad av mitt kontrande med "Jo" och "Nej".
Som en ny dimension av trots... Verbalt trots!
Ha ha den är bra. När du Lotta var liten och vi bodde i Dalarna då var det en kompis som frågade mig om jag trodde att du skulle prata dalmål eller skånska och då peka jag på en Bulle och frågade dig vad det var och du sa "boulle" på bredaste skånska.
SvaraRaderaTack och lov rättade ju den dialekten till sig efter hand!!!! Lite ialla fall.
kram kram
Diftongchockad är ett fantastiskt ord, kan säga det hur många gånger som helst. Tror det har en chans att komma in i SAOL.
SvaraRadera