jag idealiserar koloniliv

Vi har ju trädgård, och jag är numera glad för det.

Jag gillar att pula med växterna, barnen har möjlighet att röra sig på större yta än inomhus.

Trots det kan jag bli avundsjuk på koloniträdgårdar. 

Det är ju knäppt, men jag tycker så mycket om dem rent estetiskt. Det odlas mer i kolonier, och de är ofta mer kreativa än villaträdgårdar där folk styr upp det på ett sätt som gärna blir lite för stramt för min smak. 

Dessutom finns det en social dimension.

Igår hängde vi i en förskolekompis koloni, och bara på en dryga timmen pratade jag med tre olika gubbar och tanter.

Det händer aldrig i min trädgård.

Dessutom kom det förbi flera barn och hakade på leken. Barnen sprang runt i kolonigångarna, fick låna en hund de gick ut med, badade i en vattenspridare.

Det kan förstås vara så att trivsamheten för mig bottnar i att vara i någon annans koloni/trädgård. Där ser man liksom inte allt som måste göras, man är inte splittrad mellan maten inne i köket och barnen på studsmattan. Man bara sitter med ett saftglas på gräset och glor. Det är ju väldigt skönt.