köa på Liseberg

Vi har varit på Liseberg. Det var roligt. 

Barnens ålder är perfekt för min karusellnivå. 

Deras längd gör att de bara får åka sånt jag klarar utan att må illa. 

Förutom kaffekoppen. Fy för kaffekoppen. Där fick vi säga nej.

Fyra vuxna var med, ingen ville. 

De borde höja längdgränsen för kaffekoppen.

Men en sak jag hade glömt med tivoli är köandet. 

För att köra en sölig bil i sextio sekunder fick man köa i trettio minuter. Det är långt tid när man är två, tre och fyra år.

Tur att barnen gillar att hänga på räcken.

tack för hjälpen

- Sally kan du hjälpa mig att hitta Ebbas katt?

- Ja! 

Fem minuter senare finns fortfarande  ingen katt. Men hon gick i alla fall grundligt tillväga. 

lite läskigt på tv

Ebba har snöat in på ett program på SVT Play. 

Det heter Abi, handlar om en flicka som bor i Amsterdam (och är jättebra). 

Trots att hon har sett Abi en sådär fyrtiofyra gånger blir hon fortfarande lite rädd ibland. 

Tur man kan gömma sig bakom en storasyster.

Ebba sjunger också

Vi kan snart börja kalla oss nya familjen von Trapp så mycket som det sjungs här hemma.

det var skelettet

- Det var inte jag, sa Sally när jag i helgen kom på henne med att rita små figurer med kulspetspenna på väggen.

Samma sak med händerna som plötsligt var helt svarta.

- Det var inte jag, det var skelettet.

 

Jag sa att det nog är dags att hon börjar bestämma lite över skelettet.

allt som behövs är en scen

Sally har inte sjungit på ett tag. Jag har saknat det.
Men i helgen genade vi genom Slottshagen, för att gå till bilen.
Där finns en scen.

vita rum

I Ikeas tidning fanns ett reportage om en familj som hade inrett hela lägenheten i vitt och svart. 

De hade enstaka föremål i accentfägen gult. Annars bara vitt och svart.

Barnen hade bara svarta, grå och vita kläder.

Jag kan bli imponerad av den sortens konsekvens.

Till och med hunden var svartvit!

Vårt hem är ganska långt från svartvitt.

Vi har faktiskt ingen färglinje alls.

Tur att det ibland kommer hem barn på besök som går rakt bort till Sallys del av vardagsrummet och säger "oooh så fint". Nästan andäktigt beundrar de "konsten" som Sally har hängt upp med häftmassa. 

Då kan jag känna att vi nog ska vänta ett tag med att införa svartvitt.