Jag vill alltid vara med barnen.
En effekt av det är att jag börjar gråta mest hela tiden nu när jobbstarten närmar sig, nån slags nostalgi i förväg.
Som när vi gungar i trädgården.
Då tänker jag: det här kanske är sista gången vi gungar (i år).
Och så börjar jag gråta.
Eller när vi är på lekplatsen.
Jag tänker: nästa gång jag är på lekplatsen kanske Ebba har lärt sig gå. Utan mig.
Och så börjar jag gråta.
Först nu inser jag att jag har gjort fel. Istället för att visa gullebilder skulle jag ha skrivit om kaoset.
Som när Ebba stökar ner.
Eller om stressen som gör att jag skakar tekoppen istället för nappflaskan när jag ska ge Ebba mat (jepp, det blev oerhört kladdigt).
Då kanske pappan hade velat ge sina föräldradagar till mig.
Räkna de lyckliga stunderna blott men det är helt tillåtet att släppa en tår då o då! Kram G
SvaraRaderaTack för support! Kram
RaderaAtt kunna gråta det är bra , det betyder att man ha mycket känslor och det är inte fel, Men det är klart att börja gråta när ens barn gungar det kanske är lite "over the edge" om man säger så!!!
SvaraRaderaFast väldigt rart. Det är roligt med barn. Verkligen mycket roligt. Som till exempel när Sally vill provsmaka chipsen till fredagsmyset på torsdagen för att vara säker på att dom är goda. Det är roligt. Och underbart.
Och det var tur att hon provsmakade i torsdags för i går somnade hon innan de kom fram!
RaderaSom kompensation gav jag henne och Linnéa chips till frukost. De blev ganska förvånade kan man säga.