den har fel namn

Det här är grannens magnolia.

Det här är vår magnolia. 

Och då heter vår ändå praktmagnolia. 

inte årets varmaste helg

Vi var på Ven igen med pappa & co. Sigge var hemma så Sally var yngst av de tio barnen. Linnéa tog sitt ansvar.
Tio barn är många. Speciellt om sex av dem är under fyra år.

Men det gick bra.
Barnen gillade att det fanns både sandlådor och stränder på Ven. Deras föräldrar gillade att det fanns värme i stugorna och whiskey i kaffet. 

Sally blev lite sur för att hon inte fick gå ut i vattnet med de andra barnen.

Tvillingarna åkte i en cykelkärra.

Promenaden blev så lång att en del fick bli burna. Som Amanda. Det är lätt att glömma, men hon är ju bara 18 år. Inte lätt för henne att hänga med i de andra barnens tempo.
Som tur är hade hon med sig en egen bärare. 

hejdå ö och snart också ä

I dag är det hemmadag med gymnastik, långbad och data. Mycket bättre än igår. Så bra att jag inte märkte vad Sally gjorde när jag fotade.
Jag borde ha förstått utifrån den koncentrerade minen.

Hon bände bort ö från tangentbordet.
Men vad är väl en bokstav mot en fin stund framför datorn?

svårt att hinna med

Magnus Betnér hinner inte heller med sin blogg. Han skriver att han har gjort annat istället för att blogga: "Det gamla vanliga. Bokföring, intervjuer, möten och lite ångest."
Det låter ungefär som jag har det, minus bokföring, vilket i sig skulle kunna firas.
Jag slipper bokföra. Tjoho. 

smaken är olika

Att resa med barn kan påminna om att kasta pärlor till grisar.

Jag minns mammas besvikna min när jag sa att jag inte mindes en viss Sverigesemester som hon hade pinat sig igenom för vår skull. Ingenting kom jag ihåg.

Vår Stockholmstur i helgen var ju inte primärt till för Sally. Men den gav en föraning om vad som komma kan. Sallys gladaste stunder:

1. Morgonen när hon vaknade på vandrarhemmet i Ödeshög där vi stannade på väg upp. Det var fint, fönster i hennes höjd och allt. Men från mitt sätt att se på det var det fortfarande Ödeshög, en håla längs med E4.

 

2.  Ett rastställe utanför Nyköping där de hade extra stora legobitar (kopior) som Sally kunde bygga torn av. Det är svårt att återge hennes glädje, men hon sprang runt lekbordet, vevade med sina små armar och skrattade högt medan vi pinade i oss smaklösa potatisklyftor utan ketchup.

här behövs en förändring

Vad är det här för ställe? undrade Sally.
Det är Stureplan, sa jag.
Här tycker de att man ska ha små hundhuvuden på sina tallrikar.

Sally tog sin spade och började gräva.

de är där bakom nånstans

Titta på sälarna, sa vi.
Visst, sa Sally. Men inte så lätt när man bara ser rumpor överallt.