skrattar bäst som...

Jag retar barnens pappa när han bygger höga kuddmurar runt barnens sängar så de inte ska trilla ur på nätterna.

"De trillar inte" brukade jag säga tills de faktiskt trillade ur.
"Det gör inte så ont", sa jag sen.

I helgen trillade jag ur sängen.
Jag sov i min mammas säng i Göteborg. Skulle snurra runt, men kadoff, hamnade på golvet istället.
Det kändes som jag trillat från ett höghus. Övervägde att ringa en ambulans så ont det gjorde i min axel, mina revben, ja i nästan hela mig.

Jäklars vad det smällde. Och vilket ytterst obehagligt sätt att vakna på.
Jag kommer aldrig mer att håna Anders för kuddarna.

på en trappa i Göteborg

Jag gillar bilden på trappan. 

Det finns något vilsamt över barnen. 

Fem sekunder senare for de iväg, skulle gömma sig i en port, fick räddas från att springa ut på gatan.
De är ju barn, inga stilleben.
Bra för mig, utmanande när man vill fotografera.

köa på Liseberg

Vi har varit på Liseberg. Det var roligt. 

Barnens ålder är perfekt för min karusellnivå. 

Deras längd gör att de bara får åka sånt jag klarar utan att må illa. 

Förutom kaffekoppen. Fy för kaffekoppen. Där fick vi säga nej.

Fyra vuxna var med, ingen ville. 

De borde höja längdgränsen för kaffekoppen.

Men en sak jag hade glömt med tivoli är köandet. 

För att köra en sölig bil i sextio sekunder fick man köa i trettio minuter. Det är långt tid när man är två, tre och fyra år.

Tur att barnen gillar att hänga på räcken.

tack för hjälpen

- Sally kan du hjälpa mig att hitta Ebbas katt?

- Ja! 

Fem minuter senare finns fortfarande  ingen katt. Men hon gick i alla fall grundligt tillväga. 

lite läskigt på tv

Ebba har snöat in på ett program på SVT Play. 

Det heter Abi, handlar om en flicka som bor i Amsterdam (och är jättebra). 

Trots att hon har sett Abi en sådär fyrtiofyra gånger blir hon fortfarande lite rädd ibland. 

Tur man kan gömma sig bakom en storasyster.

Ebba sjunger också

Vi kan snart börja kalla oss nya familjen von Trapp så mycket som det sjungs här hemma.

det var skelettet

- Det var inte jag, sa Sally när jag i helgen kom på henne med att rita små figurer med kulspetspenna på väggen.

Samma sak med händerna som plötsligt var helt svarta.

- Det var inte jag, det var skelettet.

 

Jag sa att det nog är dags att hon börjar bestämma lite över skelettet.