jag kommer ut som släktkär

När jag träffade Anders tyckte jag det var bisarrt många släktträffar på hans sida. 

Varenda födelsedag skulle firas, alltså även om man fyllde 47. 

Obegripligt tyckte jag. 

Man vill ju gärna hinna träffa några andra än släkten. 

Men så kom Sally, sen Ebba och med dem ett ökat intresse för släkten.

Numera gillar jag att det är kalas mest hela tiden.
Jag menar, varför inte. Plötsligt dör man. Klart man ska kalasa så mycket man kan.

Inte blir det sämre av att släkten bor på så vackra platser. 

Som med utsikt över ängarna i Domsten (ser ni att Sally gör mål på Anders där bak?). 

Och att barnen gillar alla extrapersonerna; kusiner och fastrar och ingifta irländare och allt vad det är.