Vi har långsamma hemmadagar nu på sommaren och trots att jag är en rastlös själ kan jag gilla det.
Åtminstone stunderna av väntan som sällan hinns med i vardagen.
Som när man får för sig att man ska vinka till mormor och Dowens tåg när det kör förbi vår järnvägsövergång.
Vi väntade och väntade.
Pratade, tittade på en moppe, dansade runt en stolpe.
När tåget väl kom körde det så snabbt att vi bara såg något rött skymta förbi i ett fönster, kanske var det mormor.
Men det gjorde liksom inget.
Vi hade det bra där i solnedgången jag och Sally.
På hemvägen hittade vi ett plommonträd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar