köa på Liseberg

Vi har varit på Liseberg. Det var roligt. 

Barnens ålder är perfekt för min karusellnivå. 

Deras längd gör att de bara får åka sånt jag klarar utan att må illa. 

Förutom kaffekoppen. Fy för kaffekoppen. Där fick vi säga nej.

Fyra vuxna var med, ingen ville. 

De borde höja längdgränsen för kaffekoppen.

Men en sak jag hade glömt med tivoli är köandet. 

För att köra en sölig bil i sextio sekunder fick man köa i trettio minuter. Det är långt tid när man är två, tre och fyra år.

Tur att barnen gillar att hänga på räcken.

tack för hjälpen

- Sally kan du hjälpa mig att hitta Ebbas katt?

- Ja! 

Fem minuter senare finns fortfarande  ingen katt. Men hon gick i alla fall grundligt tillväga. 

lite läskigt på tv

Ebba har snöat in på ett program på SVT Play. 

Det heter Abi, handlar om en flicka som bor i Amsterdam (och är jättebra). 

Trots att hon har sett Abi en sådär fyrtiofyra gånger blir hon fortfarande lite rädd ibland. 

Tur man kan gömma sig bakom en storasyster.

Ebba sjunger också

Vi kan snart börja kalla oss nya familjen von Trapp så mycket som det sjungs här hemma.

det var skelettet

- Det var inte jag, sa Sally när jag i helgen kom på henne med att rita små figurer med kulspetspenna på väggen.

Samma sak med händerna som plötsligt var helt svarta.

- Det var inte jag, det var skelettet.

 

Jag sa att det nog är dags att hon börjar bestämma lite över skelettet.

allt som behövs är en scen

Sally har inte sjungit på ett tag. Jag har saknat det.
Men i helgen genade vi genom Slottshagen, för att gå till bilen.
Där finns en scen.

vita rum

I Ikeas tidning fanns ett reportage om en familj som hade inrett hela lägenheten i vitt och svart. 

De hade enstaka föremål i accentfägen gult. Annars bara vitt och svart.

Barnen hade bara svarta, grå och vita kläder.

Jag kan bli imponerad av den sortens konsekvens.

Till och med hunden var svartvit!

Vårt hem är ganska långt från svartvitt.

Vi har faktiskt ingen färglinje alls.

Tur att det ibland kommer hem barn på besök som går rakt bort till Sallys del av vardagsrummet och säger "oooh så fint". Nästan andäktigt beundrar de "konsten" som Sally har hängt upp med häftmassa. 

Då kan jag känna att vi nog ska vänta ett tag med att införa svartvitt. 

man får ta djupa andetag

Trogna läsare kanske minns Emma, Sallys låtsaskompis. 

Som vi väntade på henne när vi gick hem från förskolan.

Ebba har ingen hemlig vän, men hon har en docka.

Dockan ska ha mat, ny blöja och tröstas.  

Jätteofta.

Man kan bli stående på trottoaren i sådär fem minuter medan hon ska matas med grus. 

Det spelar ingen roll att man har en tid att passa. 

Tur jag tränade mitt tålamod med Emma.

Sally berättar om förritiden

Titta Otto, här är min pappa. 

Här är min kusin James.

Mm, sa Otto och fortsatte att leka. 

liggande bord

Ibland är man så trött på kvällen. 

Då kan man behöva ligga ner och äta. 

Olivia och Sally

Jag tror inte att det är en stor grej för Sally att ha glasögon. 

Hon har varit ensam på förskolan om att ha, men vad jag vet har ingen kommenterat. 

Jo i början kom skolbarnen ibland förbi och frågade, men de verkade mest avundsjuka på att hon hade Hello Kitty på dem.

Ändå känns det lite bra att hon har fått en kompis som också har glasögon.

Dessutom en rolig kompis.

en grönsak i taget

Jag är vegetarian, men barnen äter helst beiga saker, eller malet kött. 

Potatis, pasta, ris, fisk, bröd, korv, ja ni fattar. 

Men man ska inte ge upp. Varje vecka försöker jag med en ny grönsak. 

Och nu säger vi praise edamebönan! 

Böna + olivolja + flingsalt = alla gillade dem.

nästan som i new york

I flera år har jag klagat på lekplatserna i Helsingborg. 

I Berlin, New York finns fantastiska lekplatser. Stora klätterställningar, inhägnade, med mjuk underlag.

 

Helsingborg är ingen miljonstad, men antalet barn borde ge utrymme för lite bättre lekytor i centrum.

Vid fint väder är det knökfullt både vid biblioteket och på Gröningen. 

Jag har klagat helt ovetande om att det finns en perfekt lekplats i stan.

På Planteringen finns en jättestor med klätterställningar för både små och stora barn. 

Bonus var grävskopor som Sally gillade skarpt och fina blommor som jag kunde läsa bok vid. 

Grattis bästa Amanda!

Idag säger vi grattis till Amanda!

Vi gjorde det redan igår, för att hon inte är här idag. 

Men grattis på riktiga födelsedagen. 

Bra att du kom hem så vi fick äta god marängtårta.

vår lilla bonde

"Hon ser ut som en bonde", sa Alice när hon såg Ebba. 

Och det får man ju nästan hålla med om. 

En liten stadsbonde på väg att hämta in getterna. 

Kanske är hennes look ett tecken på att jag kan få köpa några getter till trädgården. 

Eller en och annan höna.

systrar i septembersol

Man blir glad av att fika med de här tre.

När slutar stöket?

ingen Pomperipossa för Ebba

Det syns att det var en läskig teater, eller hur. 

Ebba blev livrädd. Jag märkte först inget för hon satt tyst i mitt knä. 

Sen såg jag den lilla underläppen, och kände hur hon skakade av rädsla.

Stackars barn. Kulturchockad.

Vi kastade oss ut i solen medan Sally fick titta klart själv. 

Efter lite bokstavskex var allt bra igen. Phu. 

man vill inte vara typisk

Typiskt er kulturtanter att anmäla barnen till konstkurs, sa en bekant och jag kände mig lite dum.
Man vill ju inte vara en stereotyp.
Sen såg jag Sallys lilla grupp komma gående mot utställningarna och det kändes inte alls dumt.
Det såg mest roligt ut, som en kurs jag gärna hade gått.
Extra bra är att pedagogen heter Rita.

tre veckor gammal igår

Jag passade kusinen en stund igår. 

Hade sett fram emot att trösta och hålla, men hon bara sov och sov.

Som tur var såg jag att hon hellre ville sova hos mig än i bilstolen så jag tog upp henne. 

Till systern sa jag att det kom skrik...

Man får göra så om man är moster. 

Det syntes ju jättetydligt att hon ville vara hos mig. 

Sen fick morfar också hålla. 

Då såg hon nästan ännu mindre ut.

smör och salt

Förra veckan lagade jag god mat. 

Sally gillade ingenting. 

Den här veckan satsar jag på tema makaroner. Och kronärtskocka, en av få saker vi kan enas om som gott. 

bad i Borstahusen

Vi var i Landskrona i lördags, på väg hem ville Sally bada. 

Vi hinner inte sa jag och svängde ändå ner i Borstahusen. 

Det var bra svängt. 

Att bada med Sally är alltid rätt. 

vi fick krama kusinen

Äntligen fick vi krama nya kusinen.

Medan Anders och Ebba hade sjukstuga i Helsingborg åkte jag och Sally till Malmö fullt inställda på att få hålla henne.

Min syster hade varnat att man inte får hålla när hon sover.

Vid första försöket sov hon. 

Men vi gav oss inte. 

Efter fika hos annan kompis ringde vi igen och tjoho! Hon var vaken, vi fick komma igen och hålla.

Förutom att hon är exceptionellt megagullig förundras jag över hur snabbt det känns vanligt när ett nytt barn kommer till ett hem. 

Först finns de inte och sen ligger de där i soffan hos en syster eller kusin som om de aldrig har gjort annat.

Man tittar på tv, pratar om flyttlådor, går på toa, lever på som vanligt.

Enda skillnaden är att det vid lyckosamma omständigheter kan spridas ett speciellt lugn över hem med nyfödda barn. 

Får man dessutom hålla dem tätt intill sin kind kan de bota både stress och mostrar med lätt bakfylla efter kräftskiva. 

Jag och Sally blev så glada att vi sjöng oss hela vägen hem på E6:an.

41 grader gör ingen tuff

Det är verkligen skillnad på vabb och vabb. 

Idag har Ebba inte lämnat mig en sekund. 

Hon har suttit i mitt knä när jag varit på toa. Jag har burit henne när jag har lagat mat.

Mest har vi bara varit stilla i soffan. 

Det kan se mysigt ut.

 

Det har stundtals varit mysigt. 

Men det som inte syns i bild är att hon har sovit som längst tio minuter i sträck. När hon vaknat har hon ömsom gråtit, ömsom skrikit olika order till mig.  

- Mer vatten!

- Nej vatten!

- Ebba chips!

- Nej chips! 

- Byta blöja! Blöjaaaa!!!

Just idag har jag inte skrikit tillbaka. 

Jag har mest tänkt på alla som har speciella barn som skriker såhär mycket varje dag. Eller sjuka barn som kräver såhär mycket omsorg.

Vilken utmaning.

en kalasfråga

Jag har en undran när det gäller barnkalas.
Är det okej att ge presenter man vet att föräldern nog inte älskar, men är ganska säker på att barnet kommer att gilla?

I helgen gav jag bort en handduk med Barbie till en femåring (inte den på bilden). Den kändes inte helt föräldraanpassad.

Bäst är ju när man får till något som båda gillar. Men det är inte alltid man hinner tänka så många varv, plus att det är svårt i vissa åldrar/faser. 
Bok/träpussel/ekologiska enfärgade kläder = föräldern blir glad.
Sak som låter/lyser/glittrar = barnet blir glatt.

medan vi väntar

Man hör om hockeyföräldrar som fryser vid rinken medan barnen tränar. 

Jag och Ebba äter mockarutor vid havet istället, medan Sally målar inne på Dunkers kulturhus. 

barn som (gulliga) reklampelare

Jag har tagit över Sallys ryggsäck, en fjällräven.

Hon behövde en ny, vi bildgooglade.

Man ska aldrig bildgoogla med barn utan att först ha rekat.  

En gång sökte jag och Sally på marsvin eftersom hon hade glömt hur de såg ut. Då kom bilder på grillade marsvin, från Sydamerika.

Men hon var ändå rätt resonabel när jag sa att hon inte fick ha reklam på ryggen (Barbie/ Disney/liknande).

Till slut valde hon en katt.

Att det var reklam på den också såg jag inte förrän den kom med posten. 

Tur katten är så gullig. 

från noll till tre

För ett år sedan hade Sally inga aktiviteter utanför förskolan. Nu har hon tre. Med den här takten kan det bli stressigt framöver.

Det var så klart inte meningen att det skulle bli tre grejer. Jag är en stark förespråkare av fri lek, lugnt häng i hemmet och annat som främjar kreativitet och återhämtning.
Men när vi går direkt hem efter förskolan, vid 15.30, känns det sällan speciellt utvecklande för nån av oss. Sally är rastlös, Ebba trött, jag vill göra mat vilket barnen inte alls vill att jag ska.

Att det blev tre aktiviteter i höst känns så här långt som en bra slump.
När Sally är på aktivitet kan jag och Ebba bonda ostört. Efter 45 minuter kommer Sally uthoppande från dansen/konsten/gymnastiken, glad som en sprattelgubbe.



Barn är ju olika, men min känsla är att Sally behöver mer kreativ och fysisk stimulans än vad hon får på förskolan.
Sen lär jag väl ångra mig när vi står på busshållplatsen i iskallt ösregn i november. Men det tar vi då.