Hon må se liten ut, men hon känner sig bevisligen mycket stor, vår Ebba. För det hon oftast säger dessa dagar är:
Ebba itte plass! (=Jag får inte plats).
Sägs ofta i högt tonläge, med förorättad röst. Till exempel när hon ligger mellan mig och Anders i dubbelsängen. Vi är hoprullade ute på varsin kant. Hon är utsträckt i mitten, ändå tycker hon sig inte riktigt få plats utan fäktar med armarna för att visa hur mycket mer plats hon behöver.
Ebba osså! (=Ebba också).
Så fort vi nämner något som ska göras utropas denna påminnelse.
Som om vi brukar glömma henne hemma.
Ebba är jättestor nu. När Annie var ledsen kom hon, kvick som en vessla, med nappen. Innan jag ens hann tänka tanken. Väldigt fint. Tack för i dag. Annie slocknade direkt efter vår något dramatiska sorti.
SvaraRadera