saker jag säger ofta

Jag är glad att ingen spelar in det jag säger till barnen när jag är trött.
Ännu gladare att ingen analyserar det jag säger.
För som alla vet är man inte alltid sitt smartaste. Man är förälder dygnet runt och hinner säga en del dumma saker:

Om du inte slutar tjata slänger jag iPaden i soporna! Såklart kommer jag inte att slänga iPaden. Var ska jag då se mina tvserier?   

Jag är också en människa! (när de går på mitt ansikte/tvinnar mitt hår så det går av/sparkar på min mage). Jag är förvisso en människa, men det vet de nog. De må vara obetänksamma (=barn), men de är ju inte dumma.

Stäng munnen och var tyst! Just detta skäms jag mest för. 
Jag vet inte om det bara är mina barn, men herregud vad de låter ibland. I timmar kan de låta. Värst är så klart gnället, men även andra ljud kan göra mig galen. Sånger som liknar arabiska böneutrop, kavalkader av varför-frågor, skratt- och skriklekar med falsettljud.
Att lära sig respektera andras behov är viktigt, barn kan inte alltid få ta plats, men som före detta aktivist i Amnesty känns det ju inte bra att kväva det fria ordet... Inte bra alls.
Dessutom tror jag inte alltid att barnen kan vara tysta. Det är i alla fall känslan jag får ibland, att de malande ljuden är uttryck för en inre oro/glädje/trötthet. Taskigt då att försöka tvinga bort dem.
Lite som att be någon som har Parkinson att sluta skaka.