"om de får alla mina kakor..."

Amanda är hemma igen. Att säga att Sally har saknat henne och Magnus vore en underdrift. För att garantera att de aldrig mer ska försvinna så länge igen gör hon nu allt för dem.
Som att servera låtsaskaffe och kaka så fort de knäpper med fingrarna.

vad gör du Sally?

Aha, du klenar in kikärter i skärbrädan. Men då så.
Då fortsätter jag bara med maten här på min kant.

message for the Gambia

Amanda vill ju bli informerad om alla förändringar här hemma så här följer en rapport från ett av de mer synliga områdena, våra frisyrer.
Jag har inte klippt mig på länge, inte heller färgat håret. Men utväxten är under kontroll.
Pappan i huset har sin vanliga frisyr, men lite mer orakat skägg.
Den stora förändringen är Sally som häromdagen började med tofs. Obs, bara en eftersom hennes tålamod inte räcker till två.

Hon har inte slutat använda glasögonen, de tar bara liten paus ibland på kvällen vilket jag tycker är okej och anders också. De är oftast på. Och nappen.
Bortsett från det är vi oss nog prick lika.

mycket med orden

Jag: Men snutte, trillade du ner från soffan?
Sally: Min nutte (= hennes nuttefilt).

Det finns ett ord för den här fasen i språkutvecklingen, kanske lexikografisk. Någon som vet?
Annars är associationsdialogerna på stark frammarsch, som när tåget kör förbi utanför huset.
Sally: Tåg
Jag: Det kanske ska till Malmö.
Sally: Linnéa
Jag: Eller så ska det till Göteborg

Sally: mormor

Ser sen fram mot Linnéas fina (och roliga) fas:
Vuxen: Det var fantastiskt god mat.
Linnéa: Får man säga fantastiskt.
Vuxen: Va?
Linnéa: Får man säga fan-tastiskt.

det är fint nu

Efter att ha burit runt Sally på Söderåsen i några timmar fick vi som belöning mata ankorna, förlåt änderna.
Det var sagolikt vackert där uppe på åsen. Till och med en flämtande jag med 14 kilo Sally på ryggen kunde se det.

"många, många pips"

Gissa om Sally blev förvånad när den här tallriken dök upp som kvällsmat i Köpenhamn i går kväll.

tv kan ju vara farligt

Efter mötet med scream-masken har Sally varit lite rädd på kvällarna.
Jag sa till Anders att vi kanske ska ha koll på vad hon ser på tv, inte låta henne titta själv. Det är alltså barnkanalen vi pratar om, men även i den lurar faror när man bara är två år och nyss har stiftat bekantskap med sina rädslor.
Redan i kväll glömde jag mig när jag lagade mat. Hon satt själv inne i soffan och var plötsligt så konstigt tyst. Kanske livrädd tänkte jag och sprang in för att konstatera att hon tittade på hockey.
På finska.
Jag kanske ska tagga ner.