ens vänners barn

När vänner får barn kan relationen rubbas i grunden för att:
Vännen försvinner in i en familjebubbla.

Vännens barn inte går ihop med ens egna. 

Vännen visar sig ha en konstig syn på barn och föräldraskap.

Oftast händer inget sånt tråkigt.
Oftast är det bara jättekul att få lära känna nya små personer.

hästkalas eller hemmakalas

Inspirerad av helgens ridtur på Mariatorget i Helsingborg funderar jag på att fixa ett hästkalas när Sally fyller fem år. 

Jag skrev en gång en artikel om barnkalas, ganska bra blev den om jag själv får säga. 

Det är inte ofta jag letar upp gamla artiklar för att få fakta, men det gör jag med den. Framför allt faktarutan som tog tusen år att göra.

Där står vilket ridhus som ordnar kalas och vad det kostar. Man kan ha i ishall eller i gymnastikhall eller på Dunkers (ganska dyrt).

Sally vill rida, men klubben i fråga har inget ridhus och frågan är om barnen gillar att rida om det ösregnar. 

Frågan är också om det är mysigast att kalasa hemma. 

Jag tycker egentligen det. Men det kan bli rörigt med många barn. 

Ja vojne vojne. Många frågor att ta ställning till.

chips kan liva upp i fula miljöer

Jag skriver en krönika till tidningen om min längtan efter nytt kök. 

Jag ogillar verkligen vårt kök. 

Men ibland känns det som världens bästa. 

 

Jag vill fortfarande slänga ut våra avskavda skåpsluckor, de fula bänkskivorna och de hemska stenplattorna.

Men när barnen tar initiativ till fredagsmys på mattorna känns det inte längre lika akut.   

guld är väl inte smuts

Jag fick en ny kokbok, gjord av Emma Hamberg.
Recepten verkar enkla och goda, men jag retade mig på citatet ”a clean house is a sign of a waisted life”. 

Jag förstår så klart vad hon menar, att man inte ska bry sig för mycket om städning. 
Men det känns lite respektlöst mot alla kvinnor som lagt, och lägger, mycket tid på att hålla fint i hemmen.

Samtidigt är det ett ganska befriande citat att dra fram när man dammsuger i ena änden av rummet samtidigt som man ser ett glitterprojekt påbörjas i andra.

 

de kan inte allt själva

Ibland känns barnen så stora.
Som att de snart kan allting.
Det är ju kul för dem, men som förälder kan man känna sig lite meningslös i såna stunder.

Tur då att självständigheten ofta följs av annat.
Som när Ebba plötsligt tar en sked grus och häller i filen och börjar äta.

Eller när Sally frågar om jag vill låna hennes träningskort när jag ska iväg och simma.

 

Då pustar jag ut.
De har trots allt en del kvar att lära innan de kan flytta hemifrån.

barnplågerifotograf

Det var som sagt fotografering på förskolan igår. 

Inte populärt hos Ebba. 

Det var en dum fotograf. 

Hon var sträng mot barnen. Suckade när de drog upp axlarna. 

"Ner med dem!", snäste hon. 

"Titta inte på din mamma!"

När Ebba kom fram med darrande underläpp sa hon direkt att det inte var lönt att försöka.

"Skitsamma. Vi vill ändå inte ha dina dumma bilder", sa jag inte, men tänkte och vi gick därifrån.

Jag var rädd att Ebba inte skulle vilja bli fotograferad mer efter den dåliga upplevelsen i gymnastiksalen. 

Hur skulle det då gå för bloggen min..?

Men det ville hon.

Hon ville visa fina höstlöv.

 

Sally ville också vara med. 

Tur.

"pappa kom hem"

Var fjärde vecka jobbar Anders kväll, det är en prövning för Ebba som är väldigt fäst vid sin pappa.
Senast han gjorde det fick hon sådana längtansattacker att hon kastade sig mot dörren.
Hon skrek pappa, pappa och bankade mot ytterdörren.

Igår kväll hände det igen när hon skulle somna.
Saknaden kom över henne, hon blev helt förtvivlad.
Det är svårt att trösta ett barn som inte har en helt utvecklad tidsuppfattning.

Men Sally har många bra idéer. 
Hon föreslog att vi skulle ta fram en bild på pappa.
Det funkade.
Jag höll fotot i handen, Ebba fixerade det med blicken. 
Innan hon somnade ville hon hålla själv.