fem poäng till sushi

Sist vi introducerade en ny maträtt för ett barn blev det makaroner.
Hon hade aldrig smakat förut, kom hem till föräldrarna och krävde makaroner.

Häromdagen blev sushi en första-gången-upplevelse för Esther.

Tre av tre barn gillade att göra dem - och att äta.

Sushin gav så mycket energi att man kunde springa snabbare än ljuset.

Enda minuset är att Anders inte gillar sushi så vi behöver besök för att motivera mer rullande.
Hojta om ni vill göra med oss!

osynliga vuxna

Sen Ebba kom till vår familj har de vuxna försvunnit från fotografierna. 

Det blir liksom att man fotograferar henne med Sally eller med ett annat barn.

Stackars alla osynliga vuxna som inte får vara med i fotoalbumen. 

Jag säger ursäkta i förväg!

Men det är bara för ni har så gulliga barn.

bättre sent än aldrig

Jag kan inte smälta att ett ynka träd kan ge så många äpplen. 

Det är också svårt att fatta att vi har bott med äppleträd i tio år, men först i år tar hand om äpplena.

 

ljusgul mat, del två

Det är tur att det finns så mycket ljusgul mat, nu när barnen verkar ha snöat in på den färgen. Som gult ris med kyckling och ananas.

dillchips from heaven

Medan jag och Ebba väntade på Sally var vi inte bara på toa. 

Vi åt chips också.

Det kan ha varit första gången som jag åt chips mitt på dagen.

Tre starka känslor konkurrerade:

- Pinsamt om folk tror att jag brukar ge chipspåse som mellanmål till mitt barn. 

- Herregud vad goda Bjäres dillchips är. Jag skulle kunna leva på dem.

- Tänk vad lugn ens tvååring blir om hon får en hel chipspåse. Det här borde vi göra oftare.

stressigt på toaletten

Folk säger en del konstiga saker om hur det är att ha barn.
Men en sak har visat sig sann - åtminstone för mig.

"Du kommer att längta efter att få gå på toaletten i lugn och ro".

Igår var jag och Ebba på toa på Dunkers.
Under de minuter vi var därinne lyckades hon göra ungefär allt man inte vill att ett barn ska göra när man själv sitter på toaletten.

1. Hon slickade på dörren.
2. Hon tryckte på dörröppnaren varvid skjutdörren gick upp. Voilá! där satt jag.
3. Hon tog toaborsten och började "måla" golvet med den.

hon kom, hon lekte, hon åkte

Det fanns en tid när jag längtade efter att Amanda skulle gå hemifrån. 

Hon var alltid hemma. Jag fick sällan vara själv i huset. 

Men tiderna förändras.

Numera är hon hemma alldeles för lite. 

När hon väl kommer blir alla i familjen helt uppspelta. Vi pratar och pratar, skrattar och leker.

Sen går hon igen alldeles för snabbt.

Att man aldrig får vara nöjd.