de är inga dockor

torsdag 28 november 2013

de förhatliga överdragsbyxorna

Jag cyklade till förskolan med Sally där bak, sena till en utflykt som skulle avgå 8.15.

Jag: Du behöver nog inte ha överdragsbyxorna idag.
Sally var helt tyst.
Jag (förvånad): Eller vill du ha dem?
Sally tyst igen.
Jag: Sally! Är du kvar där bak?
Sally (arg): Ja men det är inte jag som bestämmer. Fröknarna bestämmer över överdragsbyxorna.
Jag: Jaha. Det visste jag inte. Får ni inte välja själva?
Sally: Nä. Fröknarna vet bäst. Jag går på en förskola där man lär sig saker.
Jag: Jamen det är ju bra, att ni lär er saker.
Sally: Ja, jättebra. Det finns tramsiga förskolor där man inte lär sig något alls. Så är det inte på min.

onsdag 27 november 2013

hemvägen är svår på vintern

Det är jag som hämtar barnen på förskolan.
Jag har ofta så mycket grejer på cykeln att vi inte får plats. Därför brukar jag cykla hem och ta vagnen innan jag hämtar.
Men det tar ju en kvart mer och när man har mycket på jobbet räknas varje minut.
Såhär långt har vi testat två varianter.
Sally cyklar utan stödhjul.
Jag springer bredvid.
Ebba sparkcyklar bakom oss.

Resultat = alla grät eller skrek.
Ebba tyckte det var orättvist att jag höll i Sallys cykel.
Jag försökte hålla i hennes också varvid Sallys cykel vinglade betänkligt varvid hon började skrika. Och sen jag på dem.

En annan variant är att Ebba sitter bak på cykeln, Sally på sadeln. Jag leder cykeln med min hundrakilosryggsäck på ryggen.

Resultat = ingen gråt, men jag måste boka sjukgymnast för pajad rygg.

Skam den som ger sig. Lagom till sommaruppehållet ska vi nog ha knäckt koden för den perfekta hemfärden. Kanske inga fordon alls.
Då kan ju ingen bli avundsjuk.

kreativitet på toa

Jag och Sally skulle handla lite snabbt i närbutiken.

Vi kom bara till brödet innan Sally ville på toa.

Så istället för snabbt in och snabbt ut blev jag stående inne på personaltoan med utsikt över lagret.

Det tog en jädra tid.

Sally sjöng och ställde tusen frågor.

Just när jag var på väg att bli irriterad sa hon "Titta en rosett!".

Svårt bli arg då.

tisdag 26 november 2013

små personligheter blir större

När Sally kom blev jag förvånad.
Inte för att hon kom, det blir man sällan när man är i vecka 42.

Men jag förvånades över att hon var så tydlig i konturerna.
Jag trodde att bebisar var mer som blanka papper. Gulliga, men opersonliga. Vet inte varför jag tänkte så, kanske var jag präglad av alla diskussioner kring arv och miljö som jag hade i 20-årsåldern.

Jag var rädd för det blanka pappret.

Hur skulle man som förälder ha energi och förstånd att fylla den lilla personen med rätt saker?! Vilket ansvar, vilken press.

När Sally kom ut och var så tydlig, redan första minuterna kände vi hennes kraft, blev jag väldigt lättad. Jag behövde inte skapa en person utan min uppgift var att följa, guida och stötta personen som redan fanns.

Sen kom Ebba och inte heller hon var ett blankt papper. Redan några sekunder efter att hon kommit ut tittade hon på oss med en uppmärksam blick. Gjorde små ljud, iakttog omgivningen. Sov sedan en hel natt.

Hon kändes inte alls som en Juni som vi hade tänkt, namnfrågan fick tas upp på nytt.

Det coolaste med att få vara nära barn är att om man ger sig tid kan man upptäcka dem om och om igen.
Inte bara vid födseln utan när man går en runda i kvarteret med dockvagnen och får en blick man inte sett förut kan man drabbas av den där svindeln.
Barn utvecklas ju ständigt. För varje dag blir de tydligare och tydligare i konturerna. Tänk om man själv utvecklades med samma hastighet, vilken utmaning man hade varit för personalenheterna...