små personligheter blir större

När Sally kom blev jag förvånad. 
Inte för att hon kom, det blir man sällan när man är i vecka 42.

Men jag förvånades över att hon var så tydlig i konturerna.
Jag trodde att bebisar var mer som blanka papper. Gulliga, men opersonliga. Vet inte varför jag tänkte så, kanske var jag präglad av alla diskussioner kring arv och miljö som jag hade i 20-årsåldern.

Jag var rädd för det blanka pappret.

Hur skulle man som förälder ha energi och förstånd att fylla den lilla personen med rätt saker?! Vilket ansvar, vilken press.

När Sally kom ut och var så tydlig, redan första minuterna kände vi hennes kraft, blev jag väldigt lättad. Jag behövde inte skapa en person utan min uppgift var att följa, guida och stötta personen som redan fanns.

Sen kom Ebba och inte heller hon var ett blankt papper. Redan några sekunder efter att hon kommit ut tittade hon på oss med en uppmärksam blick. Gjorde små ljud, iakttog omgivningen. Sov sedan en hel natt. 

Hon kändes inte alls som en Juni som vi hade tänkt, namnfrågan fick tas upp på nytt.

 

Det coolaste med att få vara nära barn är att om man ger sig tid kan man upptäcka dem om och om igen.
Inte bara vid födseln utan när man går en runda i kvarteret med dockvagnen och får en blick man inte sett förut kan man drabbas av den där svindeln. 
Barn utvecklas ju ständigt. För varje dag blir de tydligare och tydligare i konturerna. Tänk om man själv utvecklades med samma hastighet, vilken utmaning man hade varit för personalenheterna...