inte liten på insidan

Hon må se liten ut, men hon känner sig bevisligen mycket stor, vår Ebba. För det hon oftast säger dessa dagar är:  

Ebba itte plass! (=Jag får inte plats).

Sägs ofta i högt tonläge, med förorättad röst. Till exempel när hon ligger mellan mig och Anders i dubbelsängen. Vi är hoprullade ute på varsin kant. Hon är utsträckt i mitten, ändå tycker hon sig inte riktigt få plats utan fäktar med armarna för att visa hur mycket mer plats hon behöver.

Ebba osså! (=Ebba också).

Så fort vi nämner något som ska göras utropas denna påminnelse. 

Som om vi brukar glömma henne hemma.

god jul allihopa

sex små bakande barn

Lusse lelle, lusse lelle, åtta nätter före jul. 

Det är så trivsamt med alla små tomtar man stöter på dessa dagar.

Speciellt när de bygger slädar av yogamattor. 

Gosedjuren var renar.

Små sockerbagare vi har i staden, de bakar kakor mest hela dagen.

De är så koncentrerade de små bagarna.

Barnskratt i all ära, men barnkoncentration kan vara snäppet gulligare.

Midnatt råder, tyst det inte är i husen. 

Inte när en spelar munspel, en annan sjunger och en tredje skriker nej! 

Nästa gång vi gör lussebullar i Ödåkra ska jag inte ha varit på krogen till två på natten kvällen innan.

Tur det fanns en soffa man kunde vila sig på.

bästa bilden från Lucia

Lucia på förskolan var i år underhållande, märkligt och rörande.

Underhållande att se storvuxna män tillrättavisas av 60-åriga förskolepedagoger.
- Nänänä, där får du INTE stå.
- Men var ska jag stå?
- INTE där. Då får barnen inte plats.
Mannen som travade in i lokalen med självförtroende som vore han lyckad bankchef (det kanske han är) blev till en bortkommen pojke.

Märkligt att vi varken fick fotografera eller filma luciatåget. Det kan finnas barn som inte får vara med på bild, sa pedagogerna strängt.
Sextio besvikna vuxna plockade ner mobilerna.
Sen visade det sig att det inte finns några barn med fotoförbud på vår förskola. Det kanske pedagogerna hade kunnat ha koll på.

Man fick ta bild i efterhand. Men då var jag så rörd och förvirrad att bilden blev... inte helt skarp.

stora och små läsare

Åsa Linderborgs son avskyr böcker. 

Så kan det ju bli trots att man själv älskar. 

Mina är än så länge glada för böcker.
Det är jag glad för.

Sen hinner jag inte läsa så mycket för dem som jag skulle vilja.

Men vi känner andra som gillar böcker, och barn.

En mormor. Och en Anna.
Det är jag också glad för.

två barn eller tjugotre

Det är inte bra för mig att passa andras barn. 

Varje gång väcks drömmen om en storfamilj till liv igen. 

Barnen tycker ju det är så mysigt när vi är fler därhemma. 

Jag med. Dynamiken förändras på ett bra sätt. Speciellt när det är roliga kusiner.

Sen när det är måndag igen känns det ändå rätt bra att bara behöva rodda mat och aktiviteter till två. Två som man oftast hinner både krama och prata med. 

Med 23 barn, som i Sveriges Radios julkalender (som är rolig), kan det nog bli tajt.     

ibland stämmer allt

Sally kan ha varit världens gladaste barn i går kväll när det var dags för simskola.

I ett år har hon frågat om simskola och först nu fick vi plats, på en intensivkurs i Höganäs.

Hon pratade oavbrutet i bilen på väg dit. Studsade med hoppsasteg in i badhuset. Sjöng små hemmasnickrade visor om "jag ska gå på simskola, yeah, yeah". Fick på sig baddräkten i ett huj.

Jag var lite orolig för antiklimax. Det var ju liksom upplagt för det.

Men nä. Allt var bra. Lektionen varade i fyrtio minuter och Sally log genom hela. På hemvägen sjöng hon i bilen om allt hon skulle lära sig. "Jag ska lära mig flyta och simma och dyka!". 

Egentligen är hon nog en delfin.