bättre och bättre dag för dag

Jag köpte ett sminkbord på loppis. Skrev jag det? Jag saknade en egen plats för mina små sminkburkar. Men när jag kom hem insåg jag att jag inte hade något smink så istället blev det ett skrivbord. Ganska deppigt såg det ut:

Men dra på trissor. Något har hänt. Är det inte lite smink som har letat sig fram där till höger? Jojominsann. Bordet är fortfarande omålat men datorn har fått sällskap av såväl Maybelline, Lancôme som Max Factor och genast känns det mycket trevligare här i min arbetshörna.
Det enda som saknas är den lilla pratkvarnen som brukar envisas med att sitta på den vita stolen. Jag får nog gå och hämta hem henne.

jag är aldrig trött, okej?

 

Du ser lite trött ut, sa jag i går kväll. Ska vi inte gå och lägga oss?

Absolut inte trött ett endaste dugg, sa Sally.

Jag läser ju i boken ser du väl.

 

Jag sitter upp nästan helt rak i ryggen. 

Och jag släpper nappen för att göra konster med bilkudden. Inte alls trött, okej?

inte så lätt som man kan tro

En del tror att det är enkelt att jobba som journalist. Man träffar folk, snackar lite, fikar, skriver.
Det är en felaktig bild.
Jobbet som journalist är svårt nästan hela tiden. Man får rynkor i pannan, ont i sitt huvud och spända rörelser runt munnen. Se själva så pressad jag såg ut inför intervju på Malmö konsthall häromdagen.  

små hopp för mänskligheten

Det var roligt när hon lärde sig krypa.
Det var roligt när hon lärde sig stå.
Det var roligt när hon lärde sig gå.
Men frågan är om hoppförsöken inte är bäst hittills. Hur hon kryper ihop med ryggen, tar sats, förväntan i ansiktet och sen kastar armarna upp i luften. Men utan att lämna golvet med ens en centimeter. Ändå så nöjd.
Det här är stor underhållning.

vi tältade i september

Jag och två andra i min familj tältade vid Västersjön i natt.
Vi hittade en egen strand. Sally badade.
När hon hade somnat kom en räv förbi och skrämde slag på mig.

Utsikten från tältet var som en reklamfilm för svensk natur.
Möjligen var det lite kallt vid fyra i natt. Möjligen lite trångt i min sovsäck när Sally envisades med att vara i min istället för hennes egen. Men det är detaljer.
Man säger ju inte nej till någon som ser ut såhär när hon sover.

man vill ju läsa på hösten

För några år sedan fattade jag ett principbeslut att bara köpa musik framförd av kvinnor, och böcker författade av kvinnor.
Man måste ju börja nånstans.

Sen tappade jag bort principen. Jag upptäckte en fantastisk låt med Midlake. Jag ville veta hur Mons Kallentoft skrev och de senaste veckorna har jag haft sällskap av Karl Ove Knausgårds första roman i Min Kamp-serien. Man behöver ju inte bli rabiat.
Men när jag tittar på mitt sängbord ser det ändå inte så sjåpigt ut.

pärondricka och muffins

Om någon undrar vad som hände med slappestilen som Sally la sig till med på semestern: well, den verkar vara här för att stanna. Stolar behandlar hon konsekvent som sängar.
Och inte är det så konstigt. Hon är ju född in i en slappefamilj som använder sina lediga dagar till att fika istället för att städa.