min nya personal går till posten

En del företagare skickar efakturor. 

Jag gillar papper i kuvert. 

Det känns extra bra när man lyckas få barnarbetare att bära dem till brevlådan. 

De knogade på i motvinden de små liven.
När en blev trött tog en annan över bördan.
Föredömligt arbetssamma.

Synd nog blev det myteri efter några kvarter.

Så går det när man får hybris. 

Jag ville bli ett sånt där härligt tillväxtföretag med många anställda, ett som får vara med i näringslivsbilagor som det goda exemplet. Kanske vinna ett pris.

Men det är svårt att få tag på bra personal.

Heja storasyster!

- Heja Sally, heja Sally!
Ser ni Ebba? Och Sally som försöker nå taket?
Så ser rollerna ut ganska ofta.

Jag har lätt för att snöa in på syskonordningens betydelse. Tänker mycket på hur man påverkas av att i flera år stå och ropa "heja, heja!" till en äldre, respektive bli beundrad av en yngre.
Jag tycker det är jobbigt att tänka på.

Jag får retroaktivt dåligt samvete för allt jag gjorde och inte gjorde mot min syster när jag var liten. 
Försöker kompensera genom att rubba ordningen mellan mina barn.
Men det är svårt. Tiden de tillbringar tillsammans och präglas på varandra, är ju så enorm.

Enda trösten är att ordningen kan förändras flera gånger om, senare i livet.

Jag glömmer aldrig första gången min syster sa nej till att vara med mig. Jag hade frågat om hon ville ta en öl. Hon ville hellre gå ut med sina vänner.
Jag blev helt knäckt. Kom inte över det på många år.
Där fick jag så jag teg för alla nej under barndomen.

praise folkbiblioteken!

 Att kunna hämta barn tidigt är ett privilegium, jag vet det. 

Men i höstas kändes det inte alltid så.

Jag tyckte att vi bråkade oss genom många eftermiddagar. Funderade på om barnen skulle ha det bättre om de var längre på förskolan.

Nu vet jag vad felet var. 

Vi var ovana.

Under mina tidigare år som förälder har jag aldrig slutat tidigt, det har A gjort. Jag har inte behövt styra upp några eftermiddagar. I höstas var första gången. 

Precis som det tar tid att vänja sig vid att ha en bebis, tar det tid att vänja sig vid att vara själv med barn en massa eftermiddagar när ingen man känner är ledig.

Men nu börjar det arta sig. 

Måndagar hemma. 

Tisdagar konstkurs.

Onsdagar bibliotek, ibland med kompis.

Torsdagar hemma.  

bra lekar för vuxna

Jag är ingen lekförälder. 

Det måste man inte vara.

Barn kan leka med andra barn. Eller med sig själva. 

Men ibland lockar de in mig, och då finns bättre och sämre lekar. 

Frisör är en av mina bästa. Det är ju så skönt att bli friserad.

Fotvård brukar min syster lobba för. Hon lekte ofta det med vår mamma. Det låter ju också skönt, men min fotfobi bromsar mig. Tycker liksom synd om barnen att de ska fippla med mina fötter. 

Däremot har vi en ny favorit under uppsegling.

Sjuk häst.

Först iiih-ar man runt lite i rummet.

Sen faller man ihop på en madrass och väser att veterinären måste komma.

I bästa fall rycker två ut på en gång. 

Helt avslappnad kan man inte vara eftersom man plötsligt kan få en termometer i munnen. Eller en spruta med vatten i örat.

Men leken påminner föredömligt mycket om att vila, samtidigt som barnen tycker att man spelar rollen som sjuk häst väldigt bra. 

En win-win-lek helt enkelt.   

ljusgul mat, del fyra

 

Jag hittade ytterligare en ljusgul mat i telefonen. 

Min kompis frukost i Berlin.

Snart har jag till en hel konstutställning. 

Ljusgul mat på våra fat.

Så kan den heta.

finkultur för S, fikakultur för E

Konstkursen på Dunkers kulturhus är tillbaka, tjoho!

Jag skrev ju i höstas om hur mycket jag gillar stunderna med Ebba medan Sally målar.

Jag har varit mycket med barnen det senaste året. 

Jobbar bara till klockan 15 på dagarna, är ibland ledig fredagar.

Ändå känns den där timmen med Ebba helt unik.

Kanske är det för att vi inte är hemma. Ingen tvättmaskin eller matlagning som drar i mig.
Eller för att tiden är så tydligt avgränsad till sextio minuter. 

Eller så är det bara de goda kakorna som gör det.

Vi har det i alla fall väldigt bra medan vi fikar och strosar runt i utställningarna.

Ibland tjuvkikar vi på Sally från utsidan av huset. 

Ateljéns fönster är skitiga, men jag tror att hon också har det bra.

Det enda hon brukar berätta om kursen är att man får göra konst hur man vill. Det låter bra i mina öron.

ljusgul mat, del tre

Ni vet jag skrev om att barnen mest gillar ljusgul mat.

Pasta, pannkakor, fiskpinnar, omelett.

 

I helgen var jag på spa i Ystad med min syster. 

Lassade upp från frukostbuffén. 

Skulle gärna säga att jag jobbade med regnbågens alla färger, man äter ju även med ögonen och allt det där. 

Men nä, det vore att ljuga.

kung för en dag

På Ebbas förskola får man en medalj när man fyller år. 

Man får låna en speciell krona, alla sjunger och sen tas en bild. 

Ganska fin tradition tycker jag.

barnkultur á la Netflix

Innan vi fick Netflix såg mina barn på Nicke Nyfiken och Lilla röda traktorn. Vi valde vilken kultur de hade tillgång till.

Sen kom Netflix med Barbie, My little pony och Winx. 

Det förändrar saker. 

Femåriga Sally har till exempel fått problem med fiktiva pojkvänner som heter Ken. 

- Han ringer heeela tiden. Vad ska jag göra mamma?!

- Well, fråga Netflix.

Sally dras som en magnet till exakt de program jag har svårt för. 

Hon gillar serier där tjejer har jättelångt och glansigt hår, bråkar mycket och pratar med gälla röster om killar och skönhetstävlingar. 

"Du kan väl byta program", säger jag ofta.  

Det vill hon inte.

Jag tänker att det är okej så länge hon inte tittar jämt. 

Jag tänker att våra värderingar kan fungera som en motvikt. Själv läste jag konstiga böcker som "Flambards" som idealiserade herrgårdsliv på engelska landsbygden.

Jag tänker att Barbie har utvecklats en del sen jag var liten. Hon använder ord som integritet och ingenjör.

Jag tänker att barnen verkar ha mysigt medan de tittar. 

Men jag vet inte. Kanske borde man bara strypa tillgången på Barbie.

Det finns en ny docka på marknaden, Lottie. 
Jag gillar ambitionen med Lottie, att göra en docka inspirerad av lekande barn, inte av vuxna karriärkvinnor. Jag gillar inte minst att hon kan stå, till skillnad från Barbie som trillar om man inte håller i henne. Dockan kommer i en återvinningsbar förpackning, mängden plast har minimerats, även det är sympatiskt.

Lottie får fler och fler tillbehör, hon har nyligen fått en häst, detta obligatoriska djur i den kommersiella flickvärlden. Under 2014 kommer böcker. Gissningsvis planeras även filmer.

Tyvärr har jag lite svårt för hur dockan marknadsförs. Hon beskrivs som "naturlig" och "sund".
Vad som är naturligt och inte är subjektivt. En del människor ser ju faktiskt mer ut som Barbie än som Lottie, och de behöver inte vara osunda för det.

På vissa sätt kan Lottie nog vara minst lika komplexskapande som Barbie.
Hennes personlighet beskrivs som ”djärv”.
Hennes motto, "Var framåt, var modig, var dig själv", kan tyckas positivt som kontrast till gamla schablonbilder som säger att flickor bör vara lugna och stillsamma. Men djärv och framåt är ju också inlåsande. Tänk om man inte alls är modig. Tänk om man varken vill göra karate eller gå på musikfestival. Vilken docka ska man då leka med?

Jag kommer nog att köpa en Lottie till mina barn. Ambitionen är så pass sympatiskt. Dessutom ser hon i mina ögon rolig ut att leka med.
Men idealen lär smyga sig på oavsett om barnen så bara har klossar och pinnar att leka med. De finns på förskolorna, på tv, bland vänner och släktingar.
”Nej nej! Jag kan inte ha nagellack, jag är ju man”, sa en släkting när Sally erbjöd sig att måla.

Jag menar inte att man ska ge upp. Tvärtom. Ett tag pratade jag så mycket med Sally om olika familjekonstellationer att hon beklagade sig över att hon bara har en mamma, inte två som en del andra.

Även Lottie kommer nog att vilja ha pojkvän så småningom. Kanske en som ringer för ofta. Och vad gör väl det så länge barnen ges möjlighet att leka.
Ena dagen har man pojkvän, nästa flickvän, nästa monster. Oavsett hur dockan/personen ser ut på utsidan. Så som i leken, så även i livet.

geometriska former

 

- Vad är detta mamma? 

- Bacon. 

- Nä, men detta!

- Skärbräda..?

- Nej! Där är cirkel, där är kvadrat, vad heter detta? 

- Aaah, triangel.  

jobba hemma

Har du gjort fint på ditt kontor? frågade en kompis. 

Nä, sa jag. 

Mitt kontor i stan är helt ofixat.   

Mitt hemmakontor också. Där råder kaos. 

Ändå mysigt på nått sätt i lek/tvätt/förråds/gästrummet.

Ibland står Sally och ritar medan jag jobbar.

 

Ibland är hon tyst.

Oftast inte. 

Emellanåt måste hon visa att hon har ritat Gratulora (ja, jag vet inte vem det är, men långt hår har hon). 

Och så måste hon fråga en viktig sak. 

- Vänta lite. Det är svårt för mig att tänka när du pratar, säger jag. 

- Men jag måste fråga nu, det är en jätteviktig sak.

- Mitt jobb är också viktigt, men okej, säg.

- Hur kan häxor förvandla människor till grodor?

Sen kommer Ebba in. 

- Jag jobbar, säger jag.

- Tittut!

- Kan du gå upp till pappa igen. 

- Tittut!

snö på skånebarn

För skånska barn är snö som knark.
Några flingor från ovan och de blir helt tossiga, vilda, hoppar runt i glädejfnatt.

Sen faller de ihop i en hög i soffan.

ps1. Jag har inte sålt nya uppdrag, men måste få blogga i alla fall.

ps2. När man ärver grejer kan det ju bli lite hur som färgmässigt, men kolla Ebbas nuvarande vinterkläder. Osedvanligt väl matchade. Är själv förvånad. Fleece från storasyster, overall från kompis, mössa från bonuskusin och vantar från Stadium.  

bästa leksaken

Jag har så mycket jag vill blogga om. Tankar, bilder, ord.
Men jag får inte skriva.
Mitt mål för januari är att sälja in uppdrag till mitt nya företag. Jag har till och med köpt en bok som heter "Sälj så det ryker!". Den är helt bisarr. Den vill att man ska byta ut vänner som inte gynnar ens företagande. Det kan man kalla en annan världsåskådning än den jag förespråkar.

Men jag får alltså inte lägga tid på bloggen förrän jag har sålt in minst ett uppdrag till. I väntan på det kommer gullebild på ett barn och en sax, kanske världens bästa leksak.
  

barnen och havet

Barnen älskar att vara vid havet. 

Jag tycker där är kallt.   

De plockar stenar. Lyssnar på vågorna. Bygger trollebroar i sanden.

Jag huttrar.

Ebba två år

Att fylla år direkt efter jul har sina sidor. 

Föräldrarna kan till exempel glömma att köpa födelsedagspresenter. Men det kan kompenseras genom att de stannar extra länge i leksaksaffären när de väl kommer på blundern. 

Skuld fungerar ju som bekant främjande för konsumtion.

julklapparna landade väl

Varje år tänker jag: den här åldern måste vara den bästa julaftonsåldern. 
Det verkar vara så kul med jul när man är liten.
Speciellt när man är fem år och får prick vad man önskar sig.
Prinsessklänning och melodifestivalskiva.