barnkultur á la Netflix

Innan vi fick Netflix såg mina barn på Nicke Nyfiken och Lilla röda traktorn. Vi valde vilken kultur de hade tillgång till.

Sen kom Netflix med Barbie, My little pony och Winx. 

Det förändrar saker. 

Femåriga Sally har till exempel fått problem med fiktiva pojkvänner som heter Ken. 

- Han ringer heeela tiden. Vad ska jag göra mamma?!

- Well, fråga Netflix.

Sally dras som en magnet till exakt de program jag har svårt för. 

Hon gillar serier där tjejer har jättelångt och glansigt hår, bråkar mycket och pratar med gälla röster om killar och skönhetstävlingar. 

"Du kan väl byta program", säger jag ofta.  

Det vill hon inte.

Jag tänker att det är okej så länge hon inte tittar jämt. 

Jag tänker att våra värderingar kan fungera som en motvikt. Själv läste jag konstiga böcker som "Flambards" som idealiserade herrgårdsliv på engelska landsbygden.

Jag tänker att Barbie har utvecklats en del sen jag var liten. Hon använder ord som integritet och ingenjör.

Jag tänker att barnen verkar ha mysigt medan de tittar. 

Men jag vet inte. Kanske borde man bara strypa tillgången på Barbie.

Det finns en ny docka på marknaden, Lottie. 
Jag gillar ambitionen med Lottie, att göra en docka inspirerad av lekande barn, inte av vuxna karriärkvinnor. Jag gillar inte minst att hon kan stå, till skillnad från Barbie som trillar om man inte håller i henne. Dockan kommer i en återvinningsbar förpackning, mängden plast har minimerats, även det är sympatiskt.

Lottie får fler och fler tillbehör, hon har nyligen fått en häst, detta obligatoriska djur i den kommersiella flickvärlden. Under 2014 kommer böcker. Gissningsvis planeras även filmer.

Tyvärr har jag lite svårt för hur dockan marknadsförs. Hon beskrivs som "naturlig" och "sund".
Vad som är naturligt och inte är subjektivt. En del människor ser ju faktiskt mer ut som Barbie än som Lottie, och de behöver inte vara osunda för det.

På vissa sätt kan Lottie nog vara minst lika komplexskapande som Barbie.
Hennes personlighet beskrivs som ”djärv”.
Hennes motto, "Var framåt, var modig, var dig själv", kan tyckas positivt som kontrast till gamla schablonbilder som säger att flickor bör vara lugna och stillsamma. Men djärv och framåt är ju också inlåsande. Tänk om man inte alls är modig. Tänk om man varken vill göra karate eller gå på musikfestival. Vilken docka ska man då leka med?

Jag kommer nog att köpa en Lottie till mina barn. Ambitionen är så pass sympatiskt. Dessutom ser hon i mina ögon rolig ut att leka med.
Men idealen lär smyga sig på oavsett om barnen så bara har klossar och pinnar att leka med. De finns på förskolorna, på tv, bland vänner och släktingar.
”Nej nej! Jag kan inte ha nagellack, jag är ju man”, sa en släkting när Sally erbjöd sig att måla.

Jag menar inte att man ska ge upp. Tvärtom. Ett tag pratade jag så mycket med Sally om olika familjekonstellationer att hon beklagade sig över att hon bara har en mamma, inte två som en del andra.

Även Lottie kommer nog att vilja ha pojkvän så småningom. Kanske en som ringer för ofta. Och vad gör väl det så länge barnen ges möjlighet att leka.
Ena dagen har man pojkvän, nästa flickvän, nästa monster. Oavsett hur dockan/personen ser ut på utsidan. Så som i leken, så även i livet.