de förhatliga överdragsbyxorna

Jag cyklade till förskolan med Sally där bak, sena till en utflykt som skulle avgå 8.15.

Jag: Du behöver nog inte ha överdragsbyxorna idag.
Sally var helt tyst.
Jag (förvånad): Eller vill du ha dem?
Sally tyst igen.
Jag: Sally! Är du kvar där bak?
Sally (arg): Ja men det är inte jag som bestämmer. Fröknarna bestämmer över överdragsbyxorna.
Jag: Jaha. Det visste jag inte. Får ni inte välja själva?
Sally: Nä. Fröknarna vet bäst. Jag går på en förskola där man lär sig saker. 
Jag: Jamen det är ju bra, att ni lär er saker.
Sally: Ja, jättebra. Det finns tramsiga förskolor där man inte lär sig något alls. Så är det inte på min.

hemvägen är svår på vintern

Det är jag som hämtar barnen på förskolan.
Jag har ofta så mycket grejer på cykeln att vi inte får plats. Därför brukar jag cykla hem och ta vagnen innan jag hämtar.
Men det tar ju en kvart mer och när man har mycket på jobbet räknas varje minut.
Såhär långt har vi testat två varianter.
Sally cyklar utan stödhjul.
Jag springer bredvid.
Ebba sparkcyklar bakom oss.


Resultat = alla grät eller skrek.
Ebba tyckte det var orättvist att jag höll i Sallys cykel.
Jag försökte hålla i hennes också varvid Sallys cykel vinglade betänkligt varvid hon började skrika. Och sen jag på dem.
 
En annan variant är att Ebba sitter bak på cykeln, Sally på sadeln. Jag leder cykeln med min hundrakilosryggsäck på ryggen.

Resultat = ingen gråt, men jag måste boka sjukgymnast för pajad rygg.

Skam den som ger sig. Lagom till sommaruppehållet ska vi nog ha knäckt koden för den perfekta hemfärden. Kanske inga fordon alls.
Då kan ju ingen bli avundsjuk.

 

kreativitet på toa

Jag och Sally skulle handla lite snabbt i närbutiken. 

Vi kom bara till brödet innan Sally ville på toa. 

Så istället för snabbt in och snabbt ut blev jag stående inne på personaltoan med utsikt över lagret.

Det tog en jädra tid.

Sally sjöng och ställde tusen frågor. 

Just när jag var på väg att bli irriterad sa hon "Titta en rosett!". 

Svårt bli arg då. 

små personligheter blir större

När Sally kom blev jag förvånad. 
Inte för att hon kom, det blir man sällan när man är i vecka 42.

Men jag förvånades över att hon var så tydlig i konturerna.
Jag trodde att bebisar var mer som blanka papper. Gulliga, men opersonliga. Vet inte varför jag tänkte så, kanske var jag präglad av alla diskussioner kring arv och miljö som jag hade i 20-årsåldern.

Jag var rädd för det blanka pappret.

Hur skulle man som förälder ha energi och förstånd att fylla den lilla personen med rätt saker?! Vilket ansvar, vilken press.

När Sally kom ut och var så tydlig, redan första minuterna kände vi hennes kraft, blev jag väldigt lättad. Jag behövde inte skapa en person utan min uppgift var att följa, guida och stötta personen som redan fanns.

Sen kom Ebba och inte heller hon var ett blankt papper. Redan några sekunder efter att hon kommit ut tittade hon på oss med en uppmärksam blick. Gjorde små ljud, iakttog omgivningen. Sov sedan en hel natt. 

Hon kändes inte alls som en Juni som vi hade tänkt, namnfrågan fick tas upp på nytt.

 

Det coolaste med att få vara nära barn är att om man ger sig tid kan man upptäcka dem om och om igen.
Inte bara vid födseln utan när man går en runda i kvarteret med dockvagnen och får en blick man inte sett förut kan man drabbas av den där svindeln. 
Barn utvecklas ju ständigt. För varje dag blir de tydligare och tydligare i konturerna. Tänk om man själv utvecklades med samma hastighet, vilken utmaning man hade varit för personalenheterna...

bästa presenten, del två

En rosa gitarr önskade hon sig. 

En rosa gitarr fick hon.

bästa presenten, del ett

Frisör, vilken bra lek. Så skönt att bli kammad, fönad, friserad.

Jag kan längta hem från jobbet bara för att få bli kund hos Sally, förlåt Rosetta.

 

efter kalasen

När alla släktingar gått hem infann sig en viss tomhet. 

Man har fixat kakor, dukat fint, sett fram emot att träffa alla. 

Aldrig lär man sig att man inte hinner prata när man själv har kalaset.

Lärdomar inför nästa barnkalas: 

- färre barn är bättre än fler

Tolv barn var sex humör för många att ha ansvar. Men det är inte lätt. Frågar man Sally var det nog alldeles lagom. Hon gillade att ha vännerna där. 

Lärdomar inför nästa släktkalas: 

- färre släktingar är bättre än fler

Nä, skojar. Men vi får inte bli fler. Tjugo personer var vi i söndags och då hade tio förhinder. Så nu gör vi som EU och stänger familjerna. Häpp!

andra kalaset: äggleken

På andra kalaset styrde jag upp leken som inte blev på första. 

En toppenlek om jag får säga det själv. 

Man delar upp barnen i två lag.
Varje lags uppgift är att packa in ett ägg så att det kan tappas från tre meters höjd utan att gå sönder.
Till sitt förfogande får de en kasse full med material (från återvinningen).

Barn är ju så coola. De tar sig an såna uppgifter med stort allvar och kreativitet.
De satt nog i tjugo minuter och fixade med bomull och tejp och allt.
(Eller i en del fall: tittade förundrat när äldre barn fixade...)

Spänningen var stor när äggen skulle släppas, och sen packas upp. 

Undrar ni hur det gick?

Båda äggen klarade sig!

Nästa år släpper vi dem från taket istället. 

På båda kalasen.

första kalaset: förvirring

 

Första femårskalaset gick bra. 

Tror jag. 

Svårt att veta.

Efteråt kände jag mig helt tom. Kom knappt ihåg nånting.  

Mindes mest mindre bra händelser.

En pojke blev rädd av biofilmen.

En flicka försvann (inte länge, men sekunder är långa när barn är borta).

En gillade inte kakan.

En saknade sin lillasyster.

Jag hann inte styra upp en enda lek.

Men när jag tittar på de få bilder jag tog ser Sally i alla fall glad ut och det var ju hennes kalas.

passiv barnuppfostran

Blev trött på barnen som bara gnällde. 
Gick ner i källaren.
När jag kom upp låg de lugna på lekmadrasserna och nattade dockor.
 

Jag kanske skulle gå min väg lite oftare. 

tomma ytor = fest

 

När Linnéa var drygt ett år flög vi till Rom. Jag glömmer aldrig hur hon spann loss på flygplatsen. 

Hon älskade de stora golven. 

Öppna ytor har en speciell dragningskraft på barn. 

Som en tom lägenhet i Malmö, där mormodern snart flyttar in.

De sprang, hoppade, kastade sig på golvet, gömde sig i garderober.

Jag ska fråga mormodern om de måste ta dit möbler.
Den är ju bra som den är.

vi tränar barnen i hyffs

Vi går sällan på restaurang alla fyra. 

Det är så bökigt.
Ebba vill inte sitta still mer än fem minuter. Sally tappar också tålamodet och så blir nån av oss irriterade och då blir den andre irriterad på den som blev sur.
Maten hinner kallna innan man ätit. Det blir sällan trevligt.

Men jag vill att de ska lära sig så igår tränade vi på thaikrogen. 

Både Anders och jag var eniga om att de inte skulle få våra telefoner. 

Man måste väl kunna sitta ner i en timme utan en telefon!

Vi höll stånd mot tjatet i ungefär tjugo minuter.

Sen skulle Ebba se Lollo & Bernie dansa.

Och Abi. 

Ständigt skriker hon om Abi.  

EBBA SE ABI!

Men det är okej. 

Vi var glada ändå. Det var ju födelsedag.

nu har vi en femåring

Vid den här tiden för fem år sedan var Sally bara några timmar gammal. Anders åkte och hämtade Amanda, så hon kunde träffa Sally innan hon skulle till skolan.
Vi pussade och pussade på den skeptiska lilla bebisen.

 

Hon var så gullig.
I flera år hade vi väntat på att hon skulle komma.
Jag var glad hela första året. Så fort jag såg henne blev jag glad.

Efter ett år kom jag på att man kunde bli trött av att ta hand om barn.
Men glad var jag fortfarande. Hon var ju så rolig, från första stund.
Såhär efter fem år är jag lika förundrad över att vi fick just Sally, världens bästa barn för oss. 

Som vi pussade på de fina kinderna.
Det gör vi fortfarande.
Grattis till Sally fem år idag!

vi chockar bort sjukorna

Febern var borta i morse. 

På eftermiddagen blev jag rastlös så vi åkte till kallis. 

Succé! Vilket ställe. Fyrtio nakna kvinnor, solnedgång över Öresund och så vi. 

Ebba älskade bastun, ville inte lämna den. Sally gillade våra badförsök, ville doppa fötterna igen och igen. 

Jag blev så uppspelt att jag doppade hela mig. 

varm som i tropikerna

Hon fick vara frisk i sju dagar, det är ju alltid nått. 

Sen kom febern tillbaka. 

2013 är verkligen ett varmt år för Ebba.

hej nalle!

I tio år bodde jag själv.

Jag gillade att få rå om mig själv, att ha det som jag ville. Jag tyckte om att lagt kort ligger såväl i kylskåp som i hallen.

Det tog lång tid att vänja mig vid att bo med andra, med en familj.

Konstigt nog är en av de saker jag numera gillar bäst just att lagt kort inte ligger. 

Plötsligt kan det ligga två nallar och blänga på en i vasken när man ska borsta tänderna.

 

Nallarna behövde tydligen bada.

 

Sånt hände aldrig när jag bodde själv.  

Sällan blev man förvånad. Allt var liksom där man sist ställde det, även humöret.

Var jag på dåligt humör var jag det tills jag mötte någon annan vilket ju kunde dröja en dag eller två.

Numera räcker det att jag vaknar för att mitt humör ska förändras. Inte alltid till det bättre. Men oftast. 

Speciellt när det ligger nallar i min väg.

 

 

 

vikten av förebilder

Mamma! ropade Sally inifrån rummet.

Barbie har fått glasögon!

 

Som vuxen kan man invända att det är lite stereotypt att Barbie bara har glasögon när hon arbetar som datorexpert. Men bättre då än aldrig.

kusinen drar iväg

Jag kan inte sluta titta på den här bilden. 

Kusin Linnéa har blivit så stort barn. 

Man blir kanske det av att börja skolan, och av att bli storasyster.

Nyss var hon så liten, jag höll henne i famnen. 

Och hon låg i vagn bredvid Sally. Man kan se på gamla bloggen.

mycket att tänka på med halloween

En kompis skriver intressant om halloween på bloggen Hemmaslottet. 

En del har jag tänkt på tidigare, annat var nytt.

Sally har inte knackat dörr i år. Kanske får hon det nästa år. Jag får se. Men i så fall blir det tydliga regler för buset, och jag kommer följa med i kulisserna.

Hon har varit på ett halloweenkalas och själva maskeradaspekten av halloween är ju ganska rolig. 

Hon lånade Linnéas klänning och målade sig exakt som Linnéa hade gjort med äpplen på kinderna.

 

Barnen på kalaset var läskiga. 

De hade yxor och trollstavar.

Föräldrarna var så hemska att ett barn knappt ville gå in.

Ebba ville också bli målad.

Så det fick hon.

Ögonbrynen förändrade henne så mycket att Amanda gick rakt förbi när vi hämtade på Knutpunkten. 

Hon kände inte igen sin syster. 

Farmor tyckte det var upprörande att vi hade sminkat ett barn.

ett hem i ständig förvandling

På lördagen skruvade vi ihop ett nytt köksbord. 

Det blev ljust och fräscht i köket.

 

På söndagen var bordet inte längre vitt.

Någon hade pyntat bordsskivan med klistermärken.

Klart man vill ha glitterväskor vid frukostbordet.

föräldrars vänners barn

Jag minns hur jobbigt det var att följa med till en del av mina föräldrars vänner när jag blev lite äldre och förväntades vara med deras barn. 

Man hade växt ifrån varandra, men var enligt föräldrarna för liten för att vara hemma själv.

Man satt där i soffan och försökte låtsas att man hade kul fast att man inte hade något att prata om.

Det ska bli intressant att se hur det blir för mina barn när de blir äldre.

I nuet har de ju inget val, hehe.

De får leka med dem vi tar med dem till. 

Jag tänker till och med att det kanske är lite bra att konfronteras med barn som man annars inte hade lekt med. 

Edvin och Sally hade nog inte lekt så mycket om de hade mötts på förskolan. De har så olika temperament. Sally kan bli rädd för barn som är fysiskt aktiva och mer våldsamma än hon. 

Men Edvin och hon har känt varandra sedan de var bebisar, och de har än så länge väldigt roligt ihop.