Tjoho! säger jag och cementblandargubben. Idag gick det att sova på dagiset. Matprotesten fortsatte, men just nu är svält inte det vi bekymrar oss för mest när det gäller Sally.
Personalen var glad, Anders var glad och Sally såg inte direkt jätteglad ut när hon blev hämtad, men hon hade ett prima lekhumör när hon kom hem.
Eller åtminstone tills jag råkade tjonga min armbåge i hennes huvud när jag skulle visa hur man bygger en koja. Då kom alla tårarna.
Det var bra! Att det gick bra på dagis allltså. Inte att hon fick en armbåge i huvudet. Men det kanske gav henne en anledning att få ur sig lite gråt. Sånt finns det ju mycket av när man ät liten. Oceaner. Man kan undra var det kommer ifrån allt detta vatten som finns i ett sånt litet barn. Som tur är finns det ju oceaner av gladhet också.
SvaraRaderakram kram mormor