inte liten på insidan

Hon må se liten ut, men hon känner sig bevisligen mycket stor, vår Ebba. För det hon oftast säger dessa dagar är:  

Ebba itte plass! (=Jag får inte plats).

Sägs ofta i högt tonläge, med förorättad röst. Till exempel när hon ligger mellan mig och Anders i dubbelsängen. Vi är hoprullade ute på varsin kant. Hon är utsträckt i mitten, ändå tycker hon sig inte riktigt få plats utan fäktar med armarna för att visa hur mycket mer plats hon behöver.

Ebba osså! (=Ebba också).

Så fort vi nämner något som ska göras utropas denna påminnelse. 

Som om vi brukar glömma henne hemma.

god jul allihopa

sex små bakande barn

Lusse lelle, lusse lelle, åtta nätter före jul. 

Det är så trivsamt med alla små tomtar man stöter på dessa dagar.

Speciellt när de bygger slädar av yogamattor. 

Gosedjuren var renar.

Små sockerbagare vi har i staden, de bakar kakor mest hela dagen.

De är så koncentrerade de små bagarna.

Barnskratt i all ära, men barnkoncentration kan vara snäppet gulligare.

Midnatt råder, tyst det inte är i husen. 

Inte när en spelar munspel, en annan sjunger och en tredje skriker nej! 

Nästa gång vi gör lussebullar i Ödåkra ska jag inte ha varit på krogen till två på natten kvällen innan.

Tur det fanns en soffa man kunde vila sig på.

bästa bilden från Lucia

Lucia på förskolan var i år underhållande, märkligt och rörande.

Underhållande att se storvuxna män tillrättavisas av 60-åriga förskolepedagoger.
- Nänänä, där får du INTE stå.
- Men var ska jag stå?
- INTE där. Då får barnen inte plats.
Mannen som travade in i lokalen med självförtroende som vore han lyckad bankchef (det kanske han är) blev till en bortkommen pojke.

Märkligt att vi varken fick fotografera eller filma luciatåget. Det kan finnas barn som inte får vara med på bild, sa pedagogerna strängt.
Sextio besvikna vuxna plockade ner mobilerna.
Sen visade det sig att det inte finns några barn med fotoförbud på vår förskola. Det kanske pedagogerna hade kunnat ha koll på.

Man fick ta bild i efterhand. Men då var jag så rörd och förvirrad att bilden blev... inte helt skarp.

stora och små läsare

Åsa Linderborgs son avskyr böcker. 

Så kan det ju bli trots att man själv älskar. 

Mina är än så länge glada för böcker.
Det är jag glad för.

Sen hinner jag inte läsa så mycket för dem som jag skulle vilja.

Men vi känner andra som gillar böcker, och barn.

En mormor. Och en Anna.
Det är jag också glad för.

två barn eller tjugotre

Det är inte bra för mig att passa andras barn. 

Varje gång väcks drömmen om en storfamilj till liv igen. 

Barnen tycker ju det är så mysigt när vi är fler därhemma. 

Jag med. Dynamiken förändras på ett bra sätt. Speciellt när det är roliga kusiner.

Sen när det är måndag igen känns det ändå rätt bra att bara behöva rodda mat och aktiviteter till två. Två som man oftast hinner både krama och prata med. 

Med 23 barn, som i Sveriges Radios julkalender (som är rolig), kan det nog bli tajt.     

ibland stämmer allt

Sally kan ha varit världens gladaste barn i går kväll när det var dags för simskola.

I ett år har hon frågat om simskola och först nu fick vi plats, på en intensivkurs i Höganäs.

Hon pratade oavbrutet i bilen på väg dit. Studsade med hoppsasteg in i badhuset. Sjöng små hemmasnickrade visor om "jag ska gå på simskola, yeah, yeah". Fick på sig baddräkten i ett huj.

Jag var lite orolig för antiklimax. Det var ju liksom upplagt för det.

Men nä. Allt var bra. Lektionen varade i fyrtio minuter och Sally log genom hela. På hemvägen sjöng hon i bilen om allt hon skulle lära sig. "Jag ska lära mig flyta och simma och dyka!". 

Egentligen är hon nog en delfin.  

lördagsgodis

- Ebba du får inte äta godiset förrän vi har betalat. 

- Mm. 

- Det ser lite ut som att du har godis i munnen.

- Nej.

 

inget ont som...

Vad är väl en utekväll i Stockholm jämfört med en hemmakväll i Helsingborg. 

Nä, jag kom inte iväg till min 40-årsfest i Stockholm. 

Stormen Sven störde planerna.

En person blev väldigt glad för detta. 

En som var väldigt arg när jag skulle åka.

sortera saker som inte vill sorteras

Om jag sorterar småleksakerna kanske det är lättare att hålla ordning. 

Och roligare att leka. 

Så tänkte jag och hällde ut leksakerna på golvet.

Men de är så många.  

Konstiga små saker. 

Svåra att kategorisera. 

Kanske gör de sig bäst utan ordning. 

en dag i Danmark

Att få åka på utflykt med bara ett barn, vilken grej.

Sally och jag tog tåget till Köpenhamn för att träffa min mamma, moster och syster.

Och Sallys kusiner.

Tivoli är så fint på julen. 

Det regnade och var kallt, men det gjorde inget. 

Vi köpte julpynt, åkte karusell och dansade en regndans. 

Åt smörrebröd och drack glögg. 

Jag sköt pilbåge. Otroligt kul. Hade kunnat fortsätta hela kvällen. 

Barnen spelade på hästar. De hade kunnat fortsätta hela kvällen.

Minna sov sig igenom det mesta av utflykten. Men när hon vaknade gullade hon med sin mamma så mycket att jag blev rörd i ögat. Hon skrattar med ljud nu lilla bebisen. Mycket gulligt.

ljud, sång eller böneutrop?

Om ni inte förstår vad jag menar med ljuden i förra inlägget kommer ett exempel på en sång som kan ljuda i vårt hus, länge.
När man är lugn och glad är det bara fint, men när man försöker göra något som kräver tänkande kan det vara lite... hm... distraherande. 

saker jag säger ofta

Jag är glad att ingen spelar in det jag säger till barnen när jag är trött.
Ännu gladare att ingen analyserar det jag säger.
För som alla vet är man inte alltid sitt smartaste. Man är förälder dygnet runt och hinner säga en del dumma saker:

Om du inte slutar tjata slänger jag iPaden i soporna! Såklart kommer jag inte att slänga iPaden. Var ska jag då se mina tvserier?   

Jag är också en människa! (när de går på mitt ansikte/tvinnar mitt hår så det går av/sparkar på min mage). Jag är förvisso en människa, men det vet de nog. De må vara obetänksamma (=barn), men de är ju inte dumma.

Stäng munnen och var tyst! Just detta skäms jag mest för. 
Jag vet inte om det bara är mina barn, men herregud vad de låter ibland. I timmar kan de låta. Värst är så klart gnället, men även andra ljud kan göra mig galen. Sånger som liknar arabiska böneutrop, kavalkader av varför-frågor, skratt- och skriklekar med falsettljud.
Att lära sig respektera andras behov är viktigt, barn kan inte alltid få ta plats, men som före detta aktivist i Amnesty känns det ju inte bra att kväva det fria ordet... Inte bra alls.
Dessutom tror jag inte alltid att barnen kan vara tysta. Det är i alla fall känslan jag får ibland, att de malande ljuden är uttryck för en inre oro/glädje/trötthet. Taskigt då att försöka tvinga bort dem.
Lite som att be någon som har Parkinson att sluta skaka.

de förhatliga överdragsbyxorna

Jag cyklade till förskolan med Sally där bak, sena till en utflykt som skulle avgå 8.15.

Jag: Du behöver nog inte ha överdragsbyxorna idag.
Sally var helt tyst.
Jag (förvånad): Eller vill du ha dem?
Sally tyst igen.
Jag: Sally! Är du kvar där bak?
Sally (arg): Ja men det är inte jag som bestämmer. Fröknarna bestämmer över överdragsbyxorna.
Jag: Jaha. Det visste jag inte. Får ni inte välja själva?
Sally: Nä. Fröknarna vet bäst. Jag går på en förskola där man lär sig saker. 
Jag: Jamen det är ju bra, att ni lär er saker.
Sally: Ja, jättebra. Det finns tramsiga förskolor där man inte lär sig något alls. Så är det inte på min.

hemvägen är svår på vintern

Det är jag som hämtar barnen på förskolan.
Jag har ofta så mycket grejer på cykeln att vi inte får plats. Därför brukar jag cykla hem och ta vagnen innan jag hämtar.
Men det tar ju en kvart mer och när man har mycket på jobbet räknas varje minut.
Såhär långt har vi testat två varianter.
Sally cyklar utan stödhjul.
Jag springer bredvid.
Ebba sparkcyklar bakom oss.


Resultat = alla grät eller skrek.
Ebba tyckte det var orättvist att jag höll i Sallys cykel.
Jag försökte hålla i hennes också varvid Sallys cykel vinglade betänkligt varvid hon började skrika. Och sen jag på dem.
 
En annan variant är att Ebba sitter bak på cykeln, Sally på sadeln. Jag leder cykeln med min hundrakilosryggsäck på ryggen.

Resultat = ingen gråt, men jag måste boka sjukgymnast för pajad rygg.

Skam den som ger sig. Lagom till sommaruppehållet ska vi nog ha knäckt koden för den perfekta hemfärden. Kanske inga fordon alls.
Då kan ju ingen bli avundsjuk.

 

kreativitet på toa

Jag och Sally skulle handla lite snabbt i närbutiken. 

Vi kom bara till brödet innan Sally ville på toa. 

Så istället för snabbt in och snabbt ut blev jag stående inne på personaltoan med utsikt över lagret.

Det tog en jädra tid.

Sally sjöng och ställde tusen frågor. 

Just när jag var på väg att bli irriterad sa hon "Titta en rosett!". 

Svårt bli arg då. 

små personligheter blir större

När Sally kom blev jag förvånad. 
Inte för att hon kom, det blir man sällan när man är i vecka 42.

Men jag förvånades över att hon var så tydlig i konturerna.
Jag trodde att bebisar var mer som blanka papper. Gulliga, men opersonliga. Vet inte varför jag tänkte så, kanske var jag präglad av alla diskussioner kring arv och miljö som jag hade i 20-årsåldern.

Jag var rädd för det blanka pappret.

Hur skulle man som förälder ha energi och förstånd att fylla den lilla personen med rätt saker?! Vilket ansvar, vilken press.

När Sally kom ut och var så tydlig, redan första minuterna kände vi hennes kraft, blev jag väldigt lättad. Jag behövde inte skapa en person utan min uppgift var att följa, guida och stötta personen som redan fanns.

Sen kom Ebba och inte heller hon var ett blankt papper. Redan några sekunder efter att hon kommit ut tittade hon på oss med en uppmärksam blick. Gjorde små ljud, iakttog omgivningen. Sov sedan en hel natt. 

Hon kändes inte alls som en Juni som vi hade tänkt, namnfrågan fick tas upp på nytt.

 

Det coolaste med att få vara nära barn är att om man ger sig tid kan man upptäcka dem om och om igen.
Inte bara vid födseln utan när man går en runda i kvarteret med dockvagnen och får en blick man inte sett förut kan man drabbas av den där svindeln. 
Barn utvecklas ju ständigt. För varje dag blir de tydligare och tydligare i konturerna. Tänk om man själv utvecklades med samma hastighet, vilken utmaning man hade varit för personalenheterna...

bästa presenten, del två

En rosa gitarr önskade hon sig. 

En rosa gitarr fick hon.

bästa presenten, del ett

Frisör, vilken bra lek. Så skönt att bli kammad, fönad, friserad.

Jag kan längta hem från jobbet bara för att få bli kund hos Sally, förlåt Rosetta.

 

efter kalasen

När alla släktingar gått hem infann sig en viss tomhet. 

Man har fixat kakor, dukat fint, sett fram emot att träffa alla. 

Aldrig lär man sig att man inte hinner prata när man själv har kalaset.

Lärdomar inför nästa barnkalas: 

- färre barn är bättre än fler

Tolv barn var sex humör för många att ha ansvar. Men det är inte lätt. Frågar man Sally var det nog alldeles lagom. Hon gillade att ha vännerna där. 

Lärdomar inför nästa släktkalas: 

- färre släktingar är bättre än fler

Nä, skojar. Men vi får inte bli fler. Tjugo personer var vi i söndags och då hade tio förhinder. Så nu gör vi som EU och stänger familjerna. Häpp!

andra kalaset: äggleken

På andra kalaset styrde jag upp leken som inte blev på första. 

En toppenlek om jag får säga det själv. 

Man delar upp barnen i två lag.
Varje lags uppgift är att packa in ett ägg så att det kan tappas från tre meters höjd utan att gå sönder.
Till sitt förfogande får de en kasse full med material (från återvinningen).

Barn är ju så coola. De tar sig an såna uppgifter med stort allvar och kreativitet.
De satt nog i tjugo minuter och fixade med bomull och tejp och allt.
(Eller i en del fall: tittade förundrat när äldre barn fixade...)

Spänningen var stor när äggen skulle släppas, och sen packas upp. 

Undrar ni hur det gick?

Båda äggen klarade sig!

Nästa år släpper vi dem från taket istället. 

På båda kalasen.

första kalaset: förvirring

 

Första femårskalaset gick bra. 

Tror jag. 

Svårt att veta.

Efteråt kände jag mig helt tom. Kom knappt ihåg nånting.  

Mindes mest mindre bra händelser.

En pojke blev rädd av biofilmen.

En flicka försvann (inte länge, men sekunder är långa när barn är borta).

En gillade inte kakan.

En saknade sin lillasyster.

Jag hann inte styra upp en enda lek.

Men när jag tittar på de få bilder jag tog ser Sally i alla fall glad ut och det var ju hennes kalas.

passiv barnuppfostran

Blev trött på barnen som bara gnällde. 
Gick ner i källaren.
När jag kom upp låg de lugna på lekmadrasserna och nattade dockor.
 

Jag kanske skulle gå min väg lite oftare. 

tomma ytor = fest

 

När Linnéa var drygt ett år flög vi till Rom. Jag glömmer aldrig hur hon spann loss på flygplatsen. 

Hon älskade de stora golven. 

Öppna ytor har en speciell dragningskraft på barn. 

Som en tom lägenhet i Malmö, där mormodern snart flyttar in.

De sprang, hoppade, kastade sig på golvet, gömde sig i garderober.

Jag ska fråga mormodern om de måste ta dit möbler.
Den är ju bra som den är.

vi tränar barnen i hyffs

Vi går sällan på restaurang alla fyra. 

Det är så bökigt.
Ebba vill inte sitta still mer än fem minuter. Sally tappar också tålamodet och så blir nån av oss irriterade och då blir den andre irriterad på den som blev sur.
Maten hinner kallna innan man ätit. Det blir sällan trevligt.

Men jag vill att de ska lära sig så igår tränade vi på thaikrogen. 

Både Anders och jag var eniga om att de inte skulle få våra telefoner. 

Man måste väl kunna sitta ner i en timme utan en telefon!

Vi höll stånd mot tjatet i ungefär tjugo minuter.

Sen skulle Ebba se Lollo & Bernie dansa.

Och Abi. 

Ständigt skriker hon om Abi.  

EBBA SE ABI!

Men det är okej. 

Vi var glada ändå. Det var ju födelsedag.

nu har vi en femåring

Vid den här tiden för fem år sedan var Sally bara några timmar gammal. Anders åkte och hämtade Amanda, så hon kunde träffa Sally innan hon skulle till skolan.
Vi pussade och pussade på den skeptiska lilla bebisen.

 

Hon var så gullig.
I flera år hade vi väntat på att hon skulle komma.
Jag var glad hela första året. Så fort jag såg henne blev jag glad.

Efter ett år kom jag på att man kunde bli trött av att ta hand om barn.
Men glad var jag fortfarande. Hon var ju så rolig, från första stund.
Såhär efter fem år är jag lika förundrad över att vi fick just Sally, världens bästa barn för oss. 

Som vi pussade på de fina kinderna.
Det gör vi fortfarande.
Grattis till Sally fem år idag!

vi chockar bort sjukorna

Febern var borta i morse. 

På eftermiddagen blev jag rastlös så vi åkte till kallis. 

Succé! Vilket ställe. Fyrtio nakna kvinnor, solnedgång över Öresund och så vi. 

Ebba älskade bastun, ville inte lämna den. Sally gillade våra badförsök, ville doppa fötterna igen och igen. 

Jag blev så uppspelt att jag doppade hela mig. 

varm som i tropikerna

Hon fick vara frisk i sju dagar, det är ju alltid nått. 

Sen kom febern tillbaka. 

2013 är verkligen ett varmt år för Ebba.