ensamma i stan

Jag har aldrig inbillat mig att jag bor i en storstad. Men jag kan fortfarande bli förvånad/besviken på Helsingborg. Som ikväll. Sally och jag lekte på torget efter fotoutställning på Dunkers. Vi väntade på Anders och travade runt i kanske en kvart. På den tiden mötte vi... ingen.
Sen skulle jag gå vidare till krogen, för att skriva klart en krönika. Då var det söndagsstängt.
Jag fick gå förbi fem ställen innan jag räddades in på Utposten. Där satt jag ensam tills Michael Brinkenstjärna kom in med en tjej och konstaterade: "Vad lite folk här är".

videungen kan vakna nu

Man kan se asfalten igen. Underbart, säger jag och Sally verkar tycka detsamma. Inget mer "än slank vi dit och än slank vi hit". Bara från mormor som glatt sjöng sig igenom Tågaborg.
Förutom asfalten kan man se ännu ett vårtecken. Overallen är borta!

copycats

Om man tänker bort min vinterjacka kan man knappt se skillnad. Fem timmar i frisörstolen var kanske i mastigaste laget och sen betalade jag en summa som för all evig framtid är hemlig.
Men det är klart att det var värt det. Jag blev ju så lik. Ingen kommer känna igen mig när jag börjar jobba igen på måndag.
"Coolt att de tagit in Jennifer som vikarie".
Så kommer de att säga.

 

 

grattis till...?

Jag har köpt hem presenter. Till ingen särskild.
Min kompis mamma gjorde så när vi var små. Hon hade en hel låda med leksaker och annat som kunde bli presenter.
Jättekonstigt tyckte jag. Men fyra barn betyder många kalas per år och orimligt många presenter som ska inhandlas. Hon passade på att köpa när hon väl hittade något.
Jag tyckte ändå det var opersonligt.
Nu står jag här med barnböcker som inte är till nån särskild och försöker intala mig att om jag bara köper sånt jag gillar så blir det väl personligt ändå. Eller? 

ton i ton med moroten

Dagis var inte kul i dag heller. Sally såg till att personalen ringde efter oss flera timmar före plan.
Efter en missnöjd eftermiddag här hemma fann hon till slut lugn på köksgolvet tillsammans med en morot och ett rivjärn.
Så kan det ju va ibland. Inte lätt för dagispersonalen att förstå att det var det som fattades.

jag ska bli Jennifer

Jag tog mod till mig, sa att jag vill ha likadant hår som Jennifer Aniston har i de Vänneravsnitt som går på femman nu. Min frisör såg  bekymrad ut, men sen började hon jobba.

I tre timmar och en kvart höll hon på för att slutligen konstatera att jag måste komma tillbaka i morgon och färga vidare. Det var inte riktigt den tidsinsatsen jag hade tänkt mig.
Jag ville ju bara bli lite snyggare.

det är ju sportlov

Man ska inte använda sina barn som en skyddsmantel.
Jag och kompis Anna brukar prata om det, hur lätt det är att säga att "det har varit lite mycket för x, vi måste nog stanna hemma och vila".

På badhuset bröt jag mot regeln minst två gånger. "Det är lite kallt för Sally, bäst vi går upp ur bassängen nu", sa jag till Amanda, och sen: "Jag kan inte basta så länge. Sally mår nog inte så bra av värmen".
Skärpning, Lotta!

borta bra, men hemma bäst

I dag fick dagispersonalen ringa efter oss. Sally ville inte äta, inte sova. "Vi har burit och vaggat. Nu sitter hon i vagnen, men vill inte sova ändå". Föräldrarna kastade sig i bilen och hämtade hem det ledsna barnet.
Efter en lång kram tog det ca fem sekunder för henne att somna i vagnen. När hon vaknade åt hon två mackor, en burk oliver och en massa annat.
Well. Jag betraktar den här dagen som en parentes i dagiskarriären. Sally hade säkert sina skäl.

framgångsfika

Jag tycker att man ska ta ut saker i förskott (annars kanske man aldrig får fira). Därför utbrister jag: Det går bra på dagis!, ta i trä.

I dag har Sally sovit själv för första gången. En i personalen fick bära henne till sömns. Men det räknas ju som sovning ändå.

Det går rätt så bra för mig också. I dag vågade jag mig ner på stan medan hon var där.

För att fira våra framgångar så här långt köpte vi fika på biblioteket. Jag fick chokladmuffins och Sally fruktsallad.

det är jag och Khalid

På barnkanalen visas ett program om pojken Khalid i Marocko. Reportern pratar om hans "långa vandring till skolan", en dryg halvtimme från hemmet. Precis som för mig och Sally!
Fast vad jag vet riskerar det inte att trilla ner några stenar i huvet på oss. Det är ju alltid ett plus.

apropå chips

Jag och Sally hade nyss en liten svacka. Jag hällde upp varsin skål chips och satte på tv:n för att vi skulle bli på bättre humör.
Sally fick inte så mycket chips, hon är ju trots allt bara ett år. När vi satte oss i soffan började hon skrika som en tok för att hon ville ha min skål. Betyder det att hon redan förstår skillnaden mellan mycket och lite chips?

min familj gillar snacks (och öl)

Jag letar efter foto att ta med till dagis. Man ska sätta in dem i en liten bok. Det är nått med att barnen tycker om att titta på sin familj när den inte är där.
Jag tänkte ta den här på Anders och Sally.

rapport från snön

Vi var i Björkeröd, på kanten av Kullaberg. 
Jag var kissenödig och hade kalla tår. Värmestugan var stängd.
Men det var fint med all snö.
Och för Sally gick det över förväntan. Hon har bättre skor än jag. Och toaletten med sig.

Hon tyckte mina snöänglar var kul. När jag kastade henne i snön, för att hon skulle göra detsamma, låg hon tyvärr bara stilla.

Den snöaktivitet som funkade bäst var att gå hand i hand med den likaledes overallbeklädda farmodern.

Sally och snön

Dagens fråga, eller egentligen hela den här vinterns fråga, är vad man kan göra med Sally i snön.
Anders ska ut och åka skidor i skogen om en stund. Tanken är att Sally och jag ska med. Jag vet bara inte riktigt vad vi ska göra.
Sally tycker det är bökigt att gå när det är så buckligt. Sätter man ner henne i snön står hon bara helt stilla. Det kan hon ju inte göra i en hel timme i fem minusgrader. Förslag?

söndag, söndag

Tror ni att Anders vill va på bloggen? Med en bankbräda under armen och ett barn på magen.
Han och Sally tittade på ap-tv i morse när jag kom upp från min sovmorgon.

barn är verkligen inte effektiva

Sallys nya trappteknik är att krypa upp för ett steg, långsamt svänga runt, sen sätta sig och dingla med benen. Först när hon suttit så en stund går hon på nästa steg.
Det här upprepas varje gång jag och hon har varit i källaren och hängt tvätt, bytt blöja eller nått annat husligt som vi ägnar oss åt på våra lediga dagar.

och sally då?

Hon förstår ju (tyvärr) innebörden i att vinka så hon började skrika förtvivlat när jag sa hejdå.
Jag hörde hennes gråt ut i kapprummet, men med risk för att låta hård så kändes det ändå okej. Hon var ju med snälla personer.

När jag kom tillbaka sa de att Sally hade slutat gråta efter nån minut, att hon ätit mycket minestronesoppa och varit allmänt glad under den föräldralösa halvtimmen som blev en hel timme.

Sen ville hon absolut inte låta sig fångas in och följa med mig ut.

Jag tror att hon gillar dagis.

jag klarade det

Jag fick vänta i personalrummet. Snällt av dem.
Jag satt i en skön soffa och läste inredningstidning och inskolning kändes inte alls så besvärligt längre. Funderade på två saker:

1. Gillar jag porslinsfigurerna som dyker upp i alla tidningar? Det är svanar, rådjur och ugglor mest överallt.

 2. Varför är alla så väldigt glada i en del tidningar? Jag menar till och med i städreportaget storskrattades det. Marcus Birro log i och för sig bara stort bredvid skurmoppen, men till exempel Josefine Sundström sken som en dum sol.

 

 

nu håller vi tummarna

Jag ska inte göra nån stor sak av det. Jag ska inte det. 30 minuter är ju ingenting. 30 minuter kan gå jättefort. Jag bara säger hej hej och så går jag ut en liten stund och lämnar Sally med personalen på dagiset.

Sen går jag iväg och... ja var ska jag gå. Till den där åkern vid Henke, kanske. Jag kan vänta bredvid åkern och tänka på nåt annat än att Sally är ensam på dagis utan sina föräldrar för första gången.

här ska man köra bil

Man passerar Henkes hus. Det är ett plus. Annars är utsikten på vägen till dagis inte särskilt upphetsande. Först går man bredvid en åker.

Sen kommer en folktom och nybyggd gata, med en känsla inte helt olik det kvävande bostadsområdet i Revolutionary road som jag nyss läste. Dagiset är i en gul byggnad som kan skymtas i slutet av gatan.
Behöver jag säga att vi inte mötte någon gående eller cyklande under de 29 minuter det i dag tog att gå hemifrån.

om man tittar nära

Jag trivs inte perfekt i vårt hus. Det har iskalla stengolv och tråkiga vita väggar. Det är opraktiskt och består egentligen av en enda lång trappa.

Men jag gillar att se mitt hus på bild.

Huset är som en del skådespelare, gör sig bättre på bild än i verkligheten. 

Jag tog nyss en för att visa hur fult väder det är. Bara snö och tråkig vinter. Men när bilden kom i datorn ser det ju riktigt fint ut. Ingen dassig snö, inga risiga buskar.

Det jag ville visa var annars att om man tittar riktigt nära kan man se något gult. DET BLOMMAR I RABATTEN. Det betyder att det är vår, det är vår, det är VÅÅÅÅR!

leksakerna avgjorde saken

Och dagis, ja.
Jag tyckte där var omysigt och enformigt, men Sally verkade gilla läget.

När vi kom in i rummet såg jag två barn som satt och grät.
Sally såg en massa leksaker.
Jag tänkte "det här kommer aldrig att gå".
Sally släppte min hand och knatade iväg och lekte. Det fortsatte hon med i två timmar. Sen gick vi hem.

fel i pekböckerna

Sally har en bok som handlar om Vera som plockar kantareller. På en sida är en hare. Jag säger kanin istället.
Det är ju så förvirrande att de är likadana, men heter olika.

I en annan av pekböckerna, en om olika fordon, väljer Anders att bläddra förbi uppslaget där det brinner i ett bostadshus. Han hoppar även över sidan där polisen tar en tjuv. Han tycker det är för hemskt.
Man kan kalla oss mamma förenkling och pappa censur.

dagis om 20 minuter

Ser det här ut som ett dagisbarn?
Om hennes mamma inte ökar tempot här på morgonen så blir det nog inget dagis heller. Eller ska man behöva säga det osmidigare ordet förskola som personalen verkar vilja?

platt fall efter maten

Personalbesöket var nog inte bara utmattande för mig. Sally har sovit i över två timmar. Såhär ligger hon och gonar sig, lite lik en kraschad and:

det gick nog bra

Personalen var en tjej som var som jag i ålder, lite finare i utseende och hette Anneli. Hon hade broschyrer som ska läsas och lösblad att fylla i. Vad tycker Sally om att äta, hur somnar hon helst?
Sally satt i mitt knä och såg skeptisk ut. Ett tag. Sen började hon rita med kritorna, visade sina väskor och såg riktigt glad ut på slutet.
Sally vet ju inte att vi ska strejka från inskolningen, att det därför är onödigt att lära känna personalen.

svåra beslut på morgonen

Steg ett i dagisinskolningen är att en personal ska komma hem till oss. Jag ser detta besök som helt avgörande och det inträffar om 22 minuter. Det är nu de ska få sitt första intryck av Sally och av mig och de måste gilla oss för annars kanske de inte är snälla mot Sally och ve och fasa då blir det synd om dem.
Men vad ska jag ta på barnet som fortfarande går runt i morgonrock?

34 minuters gångväg

I morgon börjar inskolningen. Vi var förbi och tittade på förskolan i dag. Utomhusmiljön påminde om en hundrastgård. En kal yta utan träd, omringad av staket.
Så trist ska Sally inte behöva ha det. Långt bort var det också. Över en halvtimme tog det att gå. Jag ska ringa och avboka vår plats.
Om jag bara låter bli att gå till jobbet så försvinner ju vårt dagisbehov. Att vi inte tänkt på det tidigare.

så här kan det också vara

Vi måste snart närma oss något slags rekord för hur länge det har varit minusgrader i Skåne. När det känns riktigt svårt tittar jag på bilderna från Kanarieöarna i januari.