och sally då?

Hon förstår ju (tyvärr) innebörden i att vinka så hon började skrika förtvivlat när jag sa hejdå.
Jag hörde hennes gråt ut i kapprummet, men med risk för att låta hård så kändes det ändå okej. Hon var ju med snälla personer.

När jag kom tillbaka sa de att Sally hade slutat gråta efter nån minut, att hon ätit mycket minestronesoppa och varit allmänt glad under den föräldralösa halvtimmen som blev en hel timme.

Sen ville hon absolut inte låta sig fångas in och följa med mig ut.

Jag tror att hon gillar dagis.